Dublin del 3: Är det ödet, måntro? ft. slagsmål på donken

(Alla bilder kommer från Rosa och mina vänner på Instagram. Check them out! Btw är det mycket text, men det hände så jävla mycket! Recap: jag bestämde en dejt med en irländsk kille, hittade min drömbar, såg ett slagsmål och kom hem kl.6 på morgonen! Läs för detaljer.)

 

 

Lördag: På lördagen fick vi göra vad vi ville. Jag hoppade över frukosten och åt lunch med klassen på ett ”italienskt” ställe. Surprise surprise, friterad mat och pommes! Var ganska less på den maten då. Jag kommer inte äta friterad mat igen förrän jag är 40 år.

 

Efter maten bestämde jag mig för att gå till leprechaunmuseet. Påväg dit såg jag Game Stop. Inne i affären kom det fram en kille till mig. Han presenterade sig som Sean och han hade den råaste irländska dialekten jag någonsin hört. Det var näst intill omöjligt att förstå honom. Men jag är ju mig själv så jag pratade med honom och sa "haha, yeah" vid rätt ställen och charmade strumporna av killen. Allvarligt och tro mig, JAG FÖRSÖKTE INTE FLÖRTA. Jag var bara mig själv och jag var trevlig. Efter ett tag tyckte jag att det var dags för mig att gå så jag sa ”I'm sorry, but I really have to go now.” cause I'm real and opassande yo. Då bytte vi våra mejladdresser och vi bestämde att snacka imorgon om att mötas upp någonstans.

 

VARNING DEPRIMERANDE: Jag vet fortfarande inte varför jag gick in på Game Stop. Eller varför jag ens började snacka med killen. Men en sak ledde till en annan och jag gick på min första dejt med honom. En främling i Dublin. Detta fick mig att börja tänka. Om jag inte gått in på Game Stop skulle jag inte träffat Sean och fortfarande varit förstadejtlös. Tänk så många människor och val jag ignorerat och så många upplevelser jag missat för att jag inte var där? Eller som jag kommer missa därför jag är på andra ställen vid dem tillfällena. Vad hade hänt om jag hade kysst den personen på den festen eller pratat med den killen i den affären? Eller om jag inte bytt skola? Alla val vi gör styr oss i en riktning som vi kanske aldrig kommer komma ifrån. Vad är det som gör att vi är människorna vi är på platserna vi är idag? Motherfucking livet... DEPRIMERANDE TANKAR SLUT

 

I alla fall lyckades jag komma till museet och jag lugnade ner mig själv med berättelser om pysslingar. Jag kände mig mindre stressad av att äntligen jobba med mitt projekt.

 

När jag kom hem berättade jag för mina vänner om Sean och de tappade hakan. Jag tyckte inte att det var en sån stor deal. De var mer imponerade av mig än vad jag var. Liksom jag var en söt tjej i en spelaffär. Vem med tillräckligt mycket lejonhjärta skulle inte starta ett samtal med mig? MITT STORA EGO

 

Vi träffade också många coola och awesome människor den kvällen! Vi hittade en awesome bar som hette The Mezz. Väggarna var täckta med posters, affischer och tidningsutklipp av musiker. De andra tröttnade på baren och drog vidare till nästa ställe (eftersom Dublin har en bar vid varje hörn kan man göra sånt lol). Baren stängde vid 3-tiden, men varken jag eller Ulrika var redo för att gå hem så vi gjorde sällskap med två killar som skulle till McDonalds. Vi kallar dem för Den Söte (trodde jag sa Switzerland när jag presenterade mig så han kallade mig för Swiss) och Dansaren (killen kunde börja dansa mitt i ett samtal). Killarna tyckte det var komiskt att vi sa "hamburgers" istället för "burgers" och de höll på att få en gemensam hjärtattack när vi kallade The Spire för "that-big-pointy-spike-thing-over-there" *pekar åt ett håll som känns ok*.

 

När vi kom fram till Donken såg vi vårt första slagsmål i Dublin. Den Söte och Dansarna drog oss därifrån ganska snabbt så vi inte skulle skadas eller lägga oss i eller vad nu svenska tjejer brukar göra när de ser ett slagsmål. Sötisar, jag vet.

 

De följde oss till "that-big-pointy-spike-thing-over-there" och sedan gick jag och Ulle hemåt. Dock hade vi mycket att prata om och gick väldigt långsamt. Det såg kanske misstänksamt ut därför två andra killar kom fram till oss (det finns killar överallt, mannen) och verkade tro att vi var jättefulla. Så de frågade vilket hotell vi bodde på och hjälpte oss hem. Förstår ni varför jag älskar folket i Dublin?? I Sverige måste man fan dra på springskorna om några killar börjar prata med en, så man inte blir våldtagen av dom och de blir frikända i rättegången några veckor senare....

 

Vid kl. 6 mötte vi tjejerna i trappuppgången som skulle åka på en busstur ut på landet, och då kröp vi ner i våra sängar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
© Headerbilder från Wallpapers Wide