Dublin del 5: VAD FAN ÄR DET SOM HÄNDER MED MITT LIV?

(Alla bilder kommer från Rosa och mina vänner på Instagram. Check them out! Lång text så recap: Vi byter hotell, försöker ha en rolig utekväll på en måndag, deppar omkring på gator och åker hem till Sverige! Läs för detaljer.)

 

Måndag: Idag bytte vi hotell. Vi väntade utanför polisstationen i 3 timmar och sedan tog vi bussen till ett hotell utanför stan. Med varje kilometer längre ifrån Dublin mådde jag sämre och sämre. Jag och Mirre hatade hotellet. Det var så dyrt och fint och bara överflödigt. Det kändes onödigt. Men vi var överens om att sängen var gudomlig. Och vår badrumsdörr och luftkonditionering var sönder så det tröstade mig lite.

 

Jag, Mirre, Ulrika och Magdalena lät oss inte skrämmas av avståndet till staden (eller faktum att det var måndag) och vi tog en taxi in till stan och åt på ett awesome ställe inne i Temple Bar. Dock efter 5 dagar av skräpmat var våra magar helt fucked up och ingen av oss klarade av maten egentligen. Vi drack resans sista Guinness och det var lite sorgligt.

 

Efter maten gick vi till The Mezz och det var ingen "mess" alls. Stället var gaaanska dött. Vi ringde dit Åke och han blev den enda coola människan där. Vi blev best buds med dörrvakten och han förklarade att knappt någon går ut på söndagar och måndagar, och enda anledningen folk var ute igår var pga matchen. Vi tog några vändor runt Temple Bar för att hitta en annan bar, men det slutade med att vi gick runt och deppade över att vi skulle lämna Irland nästa dag. Vid ett-tiden bestämde vi oss för att kvällen inte skulle bli så rolig som förra dagen. Jag tog farväl av Dublin (genom att skrika ”VAD FAN ÄR DET SOM HÄNDER MED MITT LIV??” ut över floden), vi sa hejdå till Åke och tog en taxi tillbaka till hotellet.

 

Även om den sista kvällen inte blev så lyckad som jag hoppats på, var jag glad att vi åkte in. Jag är glad för den döda, sista natten i Dublin. Även om det började regna och var skitkallt och asdeppigt och att jag aldrig skulle träffa de ascoola människorna jag träffat under veckan, uppskattar jag den där kalla, deppiga kvällen. Asnice slut på det hela.

 

Tisdag: Dagen för hemfärd. Och jag ska vara ärlig, jag har aldrig varit så bakfull hela i mitt liv. Jag tror att en vecka av alkohol, skräpmat och ingen träning satte sina spår och idag var dagen då min kropp sa ifrån. Vi åt hotellfrukost som jag knappt kunde njuta av eftersom allt smakade som kartong. Att åka hiss var det hemskaste jag gjort i mitt liv. Jag och Mirre började städa, men jag bestämde mig för att ligga utslagen i sängen istället.

 

Vi checkade ut vid 12 och bussen kom och hämtade oss vid 15.30. Hah! På flygplatsen fick vi vänta 50 min på att få checka in oss. Urgh. Jag och Rosa åt en blåbärsmuffin. Mums.

 

Flyget hade vi en läskig start. Det var dimma och jag blundade hela vägen och önskade tyst att vi inte skulle krocka in i ett annat flyg. När vi väl kom upp ovanför molnen kunde jag se en fantastisk solnedgång och jag fattar nu varför piloter älskar sitt jobb.

 

Jag var så ledsen över att vi lämnade Irland att jag kan ha fällt en tår på flyget. Medan jag tittade på solnedgången tänkte jag igenom resan och jag kunde inte hjälpa att le trots att jag var så ledsen. För första gången på länge deltog jag i mitt eget liv och jag gjorde saker jag aldrig gjort tidigare. Visst, det har varit obehagligt och nervöst och jag improviserade säkert mer än hälften av gångerna (fake it 'till you make it), men jag har gjort dessa läskiga sakerna för att jag själv velat. Jag är stolt över mig själv och jag tror inte att jag är en helt ny människa. Nej, resan var alldeles för kort för sånt skit. Men jag tror att jag lärt mig nya saker och det är alltid något. Så jävla stolt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
© Headerbilder från Wallpapers Wide