Ett brev till Robin Williams

Jag tvekade med att lägga upp detta brevet därför den har några mörka sidor (eller ljusa, whoever du vill se det), men det känns viktigt att jag delar det. Och det känns viktigt att jag inte utelämnar några delar av brevet. Vet inte varför, det känns bara viktigt.
 
Kära Mr Williams,
 
Jag tror inte på ett liv efter detta. Jag tror i alla fall inte att vi i detta liv kan kommunicera med er i det andra (om ert liv överhuvudtaget finns...jag säger emot mig själv så mycket här). Jag tror inte på Gud eller karma eller en åttarmad elefantgud. Även om jag önskar att jag var religiös, kan jag inte vara det. Det finns inte i mig.
 
Så varför skriver jag till er? Om jag inte tror på att du fortfarande kan höra mig, varför ödslar jag tid på dig? Eller, ja varför ödsla fint papper på dig? Därför du var vacker, Mr Williams. Du var lycka. Du var en brinnande pir i ett stormande mörkt hav. Du var liv.
 
Jag vänder mig till dig därför du var levande, men du var döende. Inte i ålder, utan i själ. Du var lika döende som jag är just nu. Du var lika levande som jag är just nu och jag är inte levande, Mr Williams. Jag säger inte att jag önskar att jag var med dig. Jag vet inte vad jag önskar. Jag vet inte vad jag vill eller är eller gör. Det är så skrämmande, men jag känner mig inte rädd. Jag känner mig bara trött...av att inte veta vad trötthet är.
 
Det är svårt. Att känns så mycket, men samtidigt känna så lite. Du förstår nog. Det är därför jag skriver till dig. Du förstår...nog.
 
Ord. Ord är det vi har, Mr Williams. Orden ska få oss att känna oss levande. Få oss att drömma. Men ord är bara starka om personen som läser dem känner sig delaktig. Om orden träffar dom hårt i magen, då har orden gjort sin roll. Som du själv sa en gång, om orden rinner ner i läsarens hals som honung, det är bara då orden gör någon skillnad. Annars har dom ingen mening. Då kan de lika gärna förbli osagda.
 
Mr Williams...o captain my captain...du är borta och bara dina ord finns kvar. Dina ord som har etsat sig fast innanför min ögonlock. Dina ord som har skjutits in i mitt hjärta så hårt att jag fått ett gapande hål i bröstet. Dina ord som har runnit ner som varm honung i min hals och lämnat brännblåsor i min strupe.
 
Därför du förstår, Mr Williams, jag vill vara stark. Jag vill vara en sten, nej ett berg. Jag vill vara fast på en plats. Jag vill vara orubblig. Men det är inte lätt att vara ett berg när jag blir så lätt knäsvag. Ord gör mig vek, känslor slår omkull mig och kärlek gör ont inombords. Jag är inte stark, Mr Williams. Tvärtom, jag är svag. Även om jag önskar att jag var stark, kan jag inte vara det. Det finns inte i mig.
 
Du var så levande. Jag är så levande. Du är så död. Och jag är så döende. Är det så det alltid kommer vara eller kan vi ändra det på något sätt? Finns det en annan utväg? Kanske inte. Jag måste bara fortsätta "carpe diem"? Jag har blivit given en liten gnista galenskap och jag inte får förlora den va? Det var du som sa dom sakerna...är de orden ens sanna eller sväljer folk dom med hull och hå därför det var du som sa det? Spelar det någon roll egentligen?
 
Ord är det enda vi har, Mr Williams. Du och jag. Ord är vårt övervinnerliga vapen som gör andra starka, men de gör oss så otroligt svaga.
 
Du är saknad.
 
Varma hälsningar,
Sissela.
 
 

Kommentarer
Postat av: Jenny

Fick rysningar. Rest in peace <3

2014-08-31 @ 11:38:54
URL: http://cestjenny.blogg.se
Postat av: Cecilia

Hej hej.
Du borde verkligen skaffa så att man kan trycka "nästa sida"(eftersom det är väldigt jobbigt att leta igenom hela ditt arkiv efter en specifik grej när man inte har en aning om när du skrev om det).
/en som letar efter en specifik grej men inte orkar scrolla igenom allt

Svar: Jag ska försöka fixa det! Är också irriterad när jag märker att jag inte kan komma längre än till slutet av sidan.
Lord and Master of the Universe

2014-09-13 @ 08:48:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
© Headerbilder från Wallpapers Wide