5 steg av sorg/studenten.

  
 
Jag har skrapat upp båda armbågarna så mycket att jag måste göra robotdansen varje gång jag försöker sätta på mig en tröja. Jag har ett blåmärke på smalbenet lika stort som min besvikelse över mina slutbetyg. Sammanlagt 15 myggbett. 1047 finnar och porer i ansiktet.....jag har gett upp att försöka fixa det. Skoskav? Ja? Och med allt detta ska jag ta studenten imorgon.
 
JAG SKA TA STUDENTEN IMORGON! Jag kommer ha så ont i kroppen. Jag kommer få sätta mig ner och vila med huvudet mellan benen varannan timme. Men jag kommer ta studenten. Detta händer inte. Jag kommer vakna imorgon och inse att jag egentligen går i tvåan. I grundskolan.
 
 
Jag är i någon sorts chock då jag inte kan förklara mina känslor därför jag har inte accepterat vad det är som händer än. Vad är de 5 steg av sorg? Förnekelse, ilska, köpslående, depression och accepterande.
 
Just nu förnekar jag allt. Jag kommer gå till skolan vid åtta imorgon och kräva en latinlektion med min lilla HU-klass. Om jag inte får ett Vad Huset Kan Erbjuda till lunch, kommer jag explodera.
 
Imorgon på champangefrukosten kommer jag vara så arg. Jag kommer vilja ta hämnd på lärarna som hjälpt och stöttat mig under dessa åren. Jag kommer sitta och göra upp onda planer för att förstöra min egen student för allt och alla (makes no sense).
 
På bussen påväg till skolan kommer jag be till Gud att spola tillbaka tiden. Eller kommer jag ringa Björklund och bönfalla honom att vi ska ta studenten nästa vecka istället.
 
På mentorstiden och studentlunchen kommer depressionen. Frustration, hopplöshet, bitterhet, självömkan och tårarna. Ack tårarna! Jag kan se det framför mig. Jag kommer gråta och gråta och gråta, tills vaktmästaren får dra fram en golvmopp vid min stol.
 
Sedan står jag där i teknikkorridoren. Hand i hand med mina humanistiska kompisar. Vi kommer alla le mot varandra och säga dumma saker som "Hallå! Kommer vi betygsatta på detta??!" eller "Kringeldans? Vad menar du? Kommer du kasta bullar på oss eller?". Och bara när det händer kommer jag acceptera detta. Bitterheten och orättvisan kommer smälta av mig. Jag kommer förstå att allt har ett slut och detta var tvunget att hända. Jag kommer glädjas att få gå vidare med mitt liv och att jag kan titta tillbaka på dessa tre åren och tänka: "Gymnasiet sög verkligen, men mina vänner ägde som fan".
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
© Headerbilder från Wallpapers Wide