En lång realitycheck

Jag har fått några kommenterar om att folk gillar min blogg därför jag är ärlig. Jag gömmer liksom inget i mitt skrivande, och det vill jag inte heller. Jag vill vara mig själv här. Jag vill inte måla upp en bild av mitt liv som inte matchar med hur det ser ut irl. Så nu ska jag vara right-down-and-dirty ärlig.
 
För ett tag sedan drabbades jag av det som vi alla blir drabbade av någon gång i livet, jAG GILLADE EN PERSON. Magpirrande, huvudsnurrande, blåtiredunkande gillning. Roligt va?
Jag blev aldrig riktigt kär i person så att säga att jag ville att den skulle sitta på mitt ansikte, men nära var det väl. Jag gillade personens sällskap och jag är en expert på att hitta en rolig händelse i en tillsynes vanlig situation, så jag twittrade om det ganska mycket. Det var ett roligt skämt som aldrig ville ta slut så jag kände aldrig för att göra denna GILLNINGEN till något allvarligt. Jag gillade ju personens sällskap, varför förstora det med äckliga känslor?
 
Problemet var väl att andra nappade på det. Mina vänner krävde att jag skulle berätta för dom vem min crush var. Till och med folk som jag inte brukar prata med alls kom fram till mig på utekvällar och hotade mig med girltalks.
Det. Var. Hemskt! Inte nog med att jag nu var tvungen att smyga på tå runt min crush i skolan (så ingen skulle lista ut vem hen var), men jag gillade ju inte ens personen på det sättet! Jag gillade hens vänskap och hens ansikte. Min önskan var inte att visa upp personen som mitt fördömda kärleksintresse.
 
 
 
Sen var jag inte kär längre. Hipp som happ var alla känslor borta och bara glädjen att ha personen som vän var kvar. Och det känns FANTASTISKT. Det är så himla lättande att jag svävar på moln. Jag är inte kär och jag är stolt. Mutant and proud!
Det är trist att min hashtag på twitter kommer gå till spillo, men we've had a hell of a riiiide. I said that it would take us to heaven. Well, I motherfucking lied. Now I'm crankin' up this shit to eleven 'Leven, 'leven, 'leven......
 
utfyllnadsbild som måste bort senare, men tills dess: LOOK AT ME
 
Under sommarlovet har jag lärt mig något viktigt (DET HAR GÅTT 5 MÅNADER FÖR MIG). Något som jag lär mig varje gång jag slutar ett skolår: jag brydde mig för mycket i skolan.
När jag slutade årskurs tre insåg jag att jag brydde mig för mycket om skolan och hade inga vänner. Jag lovade mig själv att bry mig mer om att skaffa vänner i mellanstadiet.
När jag slutade sexan insåg jag att jag brydde mig för mycket om mina mobbare och jag lovade mig själv att skita i alla mobbare i högstadiet.
När jag slutade nian insåg jag att jag brydde mig för mycket om allt. Jag brydde mig bara för mycket och jag var tvungen att sluta med det till gymnasiet.
Nu inser jag att jag brydde mig om andras åsikter för mycket. Jag har målat upp mig själv som en självständig, egentänkande ung kvinna som inte bryr sig om vad andra säger, men som fan att jag bryr mig. Det är inte sant hur mycket jag bryr mig om andras åsikter. Hur dom reagerar när jag säger saker. Vad dom tänker när jag uppträder på ett visst sätt. Det är inget fel att vara intresserad av att se folks reaktioner, men det är hemskt när man blir beroende av det.
 
Och det är svårt att inte bry sig, men nu sätter jag ner en fot. Min fot. Kan jag sätta den här så länge? Tack.
Jag är ärlig och ärlig skall jag förbli. Mina favoritböcker är Harry Potter. Jag älskar att pyssla, men jag hatar att pyssla med andra. Mina favoritfilmer är Star Wars. En gång snodde jag en fruktskål från matsalen (skålen lämnade jag kvar i mitt skåp när vi slutade). Jag tar aldrig med mig egen mat på grillkvällar och jag hatar mig själv för det. Jag tittar på Glee...och jag ÄLSKAR det. En av mina favorithobbys är att läsa om andra världskriget. Om du lämnat kvar något hos mig kommer du nog aldrig få se sakerna igen därför jag är en kleptoman (se fruktskål). När jag gillar en person är min dödarteknik att jag väntar tills känslorna för personen går över. När jag skämtar om självhat är jag oftast allvarlig, men när jag ser andra skratta eller le åt skämten är livet värt det. När jag gick i sexan skickade jag in en berättelse som hette "Anna och barnspökena" till KP, men de hörde aldrig av sig och sedan dess har jag inte skrivit en enda berättelse till. One Direction är mitt favoritband.
 
Ärlighet? Att inte bry sig om andras åsikter? Jag är expert på det från och med nu.
Så detta var min realitycheck. En lååång realitycheck, men nödvändig för mig. Jag är mycket, men jag är liten. Jag är dålig på känslor (även om jag är expert på att gråta till fiktiva karaktärers problem). Och jag är mig själv. Kul va?
 
peace out /sissela
 
PS NORMALA INLÄGG KOMMER SENARE JAG BEHÖVDE BARA FÅ NER DETTA. PUSSHEJ. DS

Kommentarer
Postat av: nathalie

du är ju sau braaaau! älskar dig.

2014-07-07 @ 22:15:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
© Headerbilder från Wallpapers Wide