Utvärdering av studentbalen

Den 2014-05-31, kl 23:13:00
Filed in Sissela | Kommentarer: 1
Balen igår. Härligt! Vad ska jag säga? Ok, men jag gör nog en lista istället.
 
Egensydd klänning; 1
Timmar nedlagda på den: +48
Lockar i håret: 100
Lager smink på ansiktet: till oigenkännlighet
Minuter försenade: 15 min
 
Champagneflaskor: 150
Filtar: 150
Gräsfläckar: 150
Fancy kostymer: Alla
Fina klänningar: Alla 
Fula klänningar: Ingen
Foton tagna: bara föräldrarna vet
 
 
Välkomstdrinkar: 3
Bordskamrater: 6
Förrätt: förlite
Varmrätt: varmlite
Dessert: desslite
Väntetid mellan måltider: förmycket
 
Toalettbesök på toa: 3
Toalettbesök i trädgården: NEJ JAG VAR PÅ BAL
Öl spillda över vänner: 2
Din Mamma-skämt: för dåliga
Tårar fällda: 7
Människor som trodde jag spelade full: 2
Barfota: 2/3 av kvällen
Sönderslagna vinglas: 2
Väl gömda sönderslagna vinglas: 1
Badat i kissfontän: PÅMINN MIG INTE
Pyttipanna: ja
Hicka: ja
 
 
Slutbetyg: 10/10 skulle inte byta denna kväll mot allt i världen. Älskar alla studenter. Kvällen tog slut för fort. Jag ville att den skulle hålla på i evigheternas evigheter. Snart tar vi studenten. Vill gråta nu <3
 
 
 
Bästa baldejt Simon <3

Ett samtal med mitt 13-åriga jag

Den 2014-05-20, kl 15:23:00
Filed in Sissela | Kommentarer: 1
"...sååå kommer du ihåg High School Musical?"
Du stirrar på mig med stora ögon. Svett börjar bildas på din överläpp, dina händer skakar och din röst darrar.
"Jo, alltså jag är väl ett High School Musical fan nu."
"Åhh, ja jag var verkligen besatt! Eller hur?"
Du tittar runt som om du letar efter en rymningsväg. Som om du försöker fly från det oundvikliga som kommer hända. Jag tycker att du beter dig lite skumt, men jag låtsas som inget. Mitt 13-åriga jag var väldigt nervös hela tiden.
"Jaaaa, men jag tror jag är lite extrem..."
"Oja, det kommer jag ihåg! Du har väl sett filmerna 100 ggr nu och kan alla sånger utantill va?"
"Nej, jag tror inte du fattar."
Du drar ut ett blommigt scrapbook ur din väska och öppnar det med skakiga händer. Ur albumet trillar artiklar, bilder, samlarkort, översatta låttexter, fanfictions och urklipp. Zac Efrons, Vanessa Hudgens och Ashley Tisdales stela hollywoodleenden stirrar på mig från alla håll. Jag vill springa därifrån, men mina ben har vuxit fast i marken. Minnena kommer tillbaka nu. Alla sena scrapbookingkvällar. Allt smygande då jag rev ut sidor från Julia, Frida och random skvallertidningar från biblioteket.
Och du fortsätter dra fram pappersbit efter pappersbit ur ditt blommiga album. Du håller på i evigheter. Till slut slutar du och tittar mig djupt i ögonen. Din blick är mörk och du väser knappt hörbart:
"Kommer jag ihåg High School Musical? Jag ÄR High School Musical, bitch."
 
(För några dagar sedan städade jag mitt rum och hittade några kvarlevor från min galna High School Musical besatthet. Jag försökte föreställa mig ett samtal med mig själv. Det spårade och blev bloggmaterial. Det tar fan emot att visa detta, men här har ni ett smakprov ur min samling.............................................................................................................................)
 
 
 
 
....HE GLOW

Min snapchatshistoria är ett jävla äventyr

Den 2014-05-17, kl 12:35:49
Filed in Sissela | Kommentarer: 0
RONNEBY KARL-OSKARELEVER! UNITE!
 
 
Snapchatta en bild av ditt ansikte till mig så gissar jag vem du är.
Varför ska du snappa mig? Därför jag är lika rolig i bilder som jag är i text.
Mitt namn: pinenuts

Vad gör man när man träffar sin baldejt för första gången? Man säger hej...

Den 2014-05-13, kl 23:18:59
Filed in Sissela | Kommentarer: 5
Tjena var du på Väggaskolans valsträning idag?
Inte?!
Well, you're in for a treat.
Alla på valsträningen hörde. Alla på valsträningen såg. Alla på valsträningen vet.
 
Efter en halvtimme av dans börjar energin kicka in. Jag har umgåtts med min vän Rosa hela kvällen. Rosa är en fucking härlig person som sprider lycka, styrka och hundvalpar runt sig. Under kvällen har hon gett mig så mycket energi att om du kopplar in mig i en generator skulle jag kunna ge el för att värma hela Ronneby. Jag kan inte stå still. Jag kan inte hålla käften.
 
Dansledaren börja ställa frågor om vett och etikett som INGEN svarar på. ALLA pratar om annat och vi kommer INGENSTANS, så jag viskar till Rosa:
"Jag ska svara på alla frågor hen ställer så vi kan börja dansa igen.".
Ja, inget kan gå fel! Gör det!
 
Nästa fråga är:
"Vad gör man när man ser sin baldejt för första gången?"
Och jag svär på min kusins döda hunds råttas grav att en millisekund efter hen ställt frågan blir salen KNÄPPTYST. Tystnaden är så tjock att man kan ta på den. Men jag hinner inte märka denna dödens silentium och säger idiotiskt högt:
"Säga hej!".
ALLA vänder sina ansikten mot mig. Jag kan se att människor 20 m från mig på andra sidan salen vända sina ansikten mot mig. 150 personer tittar på mig och skrattar. Inför 150 personer rodnar jag så mycket att jag får tårar i ögonen. Inför 150 personer facepalmar jag mitt ansikte så hårt att jag nästan slår mig själv till en annan dimension. Jag önskar att jag slog mig själv till en annan dimension!
 
Tänk alla drömmar du drömt att du står naken i ett rum fyllt med människor som stirrar på dig. Detta var min kväll. Orden "säga hej" har ekat i mitt huvud i två timmar....
 
"Säga hej"? SÄGA HEJ??? VARFÖR BLEV ALLA SÅ TYSTA VARFÖR STIRRADE ALLA VARFÖR SKRATTADE DOM VARFÖR KAN JAG INTE HÅLLA KÄFT NÅGONSIN VARFÖR HAR JAG FORTFARANDE VÄNNER???????????????
 
Gillar denna tjej och denna tjej gillar fortfarande mig.

Boktajm | motherfucking Being There av motherfucking Jerzy Kosinski

Den 2014-05-12, kl 16:35:00
Filed in Böcker | Kommentarer: 1

Jag läste ut Being There nyss och jag är fucked up. Jerzy tog mig till klimax bara för att säga "lol nope" och gå därifrån. Jag har noll självbehärskning och måste skrika ut mina känslor. Detta är inget spoilerfritt inlägg, men DET FINNS FAN INGET ATT SPOILA SÅ JAG TROR VI FUCKING KLARAR OSS.

 

WTF slutet? W-T-F-S-L-U-T-E-T-?-? Alltså jag fick läsa genom sista kapitlet 5 gånger och jag blev bara argare och argare. Därför det är en bra bok som är riktigt bra och ger mig en sån lullig känsla i mitt huvud och magen och axlar och knä och tår, och så gör Jerzy  med slutet? Det enda jag fick ut var att Chance gick ut i trädgården, som btw var ashäftigt beskrivet:

 

“Taut branches laden fresh shoots, slender stems with tiny sprouting buds shot upwards. The garden lay calm, still sunk in repose. Wisps of cloud floated by and left the moon polished. Now and then, boughs rusted and gently shook off their drops of water. A breeze fell upon the foliage and nestled under the cover of its moist leaves.”

 

Om inte det var the thightest shit du läst i ditt liv, get out of my face. Men vad fan är det som händer egentligen? Inser Chance att han inte passar i upperclasslivet och att han börjar bli en människa han inte känner igen, så han söker frid i trädgården? THAT'S IT???

 

 

Well woopdifuckingdoo Chancueayy! Du fattar ngt för första ggn i ditt liv, men jag gör fan inte det. Jag fattar inte varför man skriver en så brilljant bok med så många gömda budskap och meningar, för att kunna pissa ner hela sista sidan? Jerzy kunde lika gärna ha tagit filmomslaget ur sin dvdplatsficka, slickat på den tills den var helt blöt och skrynklig och sedan klistrat fast pappret på sista sidan i boken med ett tuggummi. För det där var en jävla SKAM och VANÄRA.

 

Motherfucking hell, jag är så jävla besviken. Jag hade förväntat mig ett stort avslut, men nej Jerzy ville istället sparka mig rakt i huvudet med en spiksko. Det är det sämta slutet jag läst i hela mitt liv. Såhär var min läsupplevelse:
 
 

 
Och missförstå mig inte, detta var inget BRA slut. Jag satt inte och grät eller skrattade eller var helt fucked up därför det som inte fick hända hände. Det var ett "......va fan var det allt.......det sög ju???". 
Om du läst boken, hade du samma upplevelse eller är jag bara är dum i huvudet?? JERZY VERKAR FUCKING TRO DET SO I GUESS HE'S RIGHT. sissela out
 

Mina tragiska tjockishistorier

Den 2014-05-08, kl 23:29:50
Filed in Facinerande, Sissela | Kommentarer: 0
Idag har jag fått lära mig att folk älskar mina tjockishistorier. Så lets go on to an adventure...
 
Mitt tjockisliv började redan i magen. När mamma var gravid med mig var hennes mage ganska gigantisk. (Gravid med mig? Säger man så? Jag var ju inte riktigt där för partyt, menar jag. Jag var inte aktivt delaktig i själva processen. Whatever.) Hennes mage var så stor att hon trodde att hon var gravid med tvillingar. Hon hade till och med funderat ut namn till oss, Sissela och Gunella. Jättefint faktiskt och det skulle varit fantastiskt att ha en tvilling! Men redan som ett foster fick jag stå mitt kast som en stor unge. Jag var ensam i magen tyvärr. Jag var bara naturligt gigantisk.
Jag var faktiskt så stor att jag var med i tidningen. Dom jämförde mig med laxar som fångas i Mörrumsån. Säg det igen; laxar i Mörrumsån. Mamma fick en t-shirt. Som jag använde som pyjamas tills den gick sönder.
Om denna tjockishistorien inte tynger mitt hjärta tillräckligt brukar jag krydda på med lite PTSD från min skoltid innan gymnasiet.
  1. På lekis bjöd jag på kakor. Som tack försökte 3 killar brotta ner mig samtidigt. Jag vann.
  2. På samma lekis satt jag på en kille tills han inte kunde andas.
  3. På lågstadiet när vi badade agerade jag "flodvågsskapare". Alltså alla låg på badmadrasser, jag hoppade i vattnet och alla drunknade.
  4. Jag hör en ledsam fiol spela i mitt huvud varje gång jag ser en gungbräda därför jag "hjälpte till" att ta sönder Hobyskolans enda gungbräda. Genom att, wait for it....gunga på den.
  5. Jag växte ur gungorna på skolgården i sexan. Jag försökte få alla att leka på ruschkanan i flera månader så ingen skulle inse att jag hade rumpa som Titanic.
  6. Alla har väl tagit sönder en stol?? VAaa? Brukar folk inte knäcka stolsben när de sätter sig ner lite för kraftigt? SKUMT för jag har tagit sönder 3 st.
Så jag försöker alltid bemöta allt med humor. Det spelar ingen roll hur allvarlig situationen är, jag försöker alltid göra något för att lätta på stämningen. Jag kan sitta här och berätta alla "tjockishistorier" och skratta åt mig själv därför det är faktiskt jävligt roligt. Men när slutar det vara ett skämt?
När jag fyllde 11 år insåg jag att jag var större än de andra tjejerna i klassen. Jag såg detta som ett stort problem så jag försökte göra mig mindre. Jag drog in armarna på ett speciellt sätt för att inte ta för mycket plats vid skolbänken. Jag lyfte upp min haka för att undvika mitt ikoniska månansikte. Jag gjorde sådana små saker för att försöka "lura" min omgivning att jag var mindre än vad jag egentligen var. Jag var 11 år. När man går i fyran ska man tänka på matte, hästar och isglass. Man ska inte ha ett kroppsideal.
Jag kan inte säga att andra började döma mig för min storlek redan när jag var ett foster i mammas mage, men det är fan nära. Jag brydde mig allvarligt talat inte om mitt utseende förrän folk berättade för mig att jag stack ut. Och än idag berättar folk för mig att jag sticker ut! WTF? Jag menar, för fan såklart jag kunde sitta på en kille tills han inte kunde andas när jag var 6 år. Men tänk på att jag nu som 18 år inte ens kan sitta i en killes knä utan att oroa mig om att hans ben kommer domna bort och vi måste såga av dom???? Sånt lämnar spår, människor, djupa spår.
 
Redan som 11-åring insåg jag att jag inte kan leva upp till andras förväntningar och redan som 11-åring började jag "finjustrera" mitt beteende. Men grejen är att jag är TRÖTT på det. Jag vill inte att andra ska hitta på ursäkter för sitt utseende och storlek, som jag gjorde när jag var yngre. Jag vill att andra ska be om ursäkt för deras fördomar mot oss. Jag är inte tjock och jag har aldrig varit tjock. Och jag säger inte att tjock är något dåligt. Tjock är bra om du mår bra. Tjock är dåligt om du mår dåligt. Asenkelt.
 
Jag bestämde mig för att krossa orättvisor vid tidig ålder. Jag satt på dem tills dem inte kunde andas och sedan krossade jag dess lungor. Och jag kommer fortsätta sitta på dem tills jag också krossar deras drömmar och framgångar. SISSELA OUT
 
Detta monstret couldn't give a shit about dina små sociala regler.

Clichéer is the shit.

Den 2014-05-03, kl 18:35:12
Filed in Facinerande, Sissela | Kommentarer: 0
En av mina vänner, som i mina ögon är en av de mest självständiga personerna jag känner, la ut en bild på instagram där hen visade en ledsam sida som jag inte visste att hen hade. Jag började fundera på vad jag kunde säga för att veta att hen inte är ensam, men det enda jag kunde komma på var dumma clichéer.
Ni vet alla; "tiden läker alla sår" eller "det är de små sakerna som gör livet stort" eller "carpe fucking diem" (användandet av "fucking" är valbart). När jag rabblade clichéerna suckade jag djupt och hatade livet. Allt jag kom på lät som om de kom från en päronsplitglasspinne, men så insåg jag något (du kan kalla det en uppenbarelse elr whatever). Clichéer är det absolut bästa som finns.
 
Visst, man har hört dom så många gånger innan och jag är inte ens säker på att någon stämmer. Vad fan, "fånga dagen"? Vadå, "göra det bästa av det du har"? Jag vet allt detta redan! VARFÖR FORTSÄTTER DU BRODERA DENNA SKITEN PÅ VARJE JÄVLA PÅSLAKAN DU SER???
 
Jo, det kan jag berätta. Anledningen varför vi irriterar oss på clichéer är för att vi tror vi fattar dom, men vi har egentligen ingen aning. Om jag skulle säga "tiden läker alla sår" och du fick det såret igår skulle du inte tro på mig. Du säger "är du blind eller?? Det är ett stort decimeterstort sår i mitt hjärta! Inget kan någonsin läka detta". Men tro det eller ej, några månader (eller år) senare av omtanke, kärlek och troligtvis dyra operationer, står du där med ett läkt hjärta och du har aldrig varit gladare. Tiden läkte ditt sår. "Ät upp dina egna ord, idiot!", skriker jag i ditt ansikte och så hoppar vi hand i hand mot solnedgången. Ja, det kommer hända....
 
Jag älskar clichéer och ordspråk därför de är så sanna. Visst, man hör dom så ofta att de förlorar meningen, men en dag fattar man dom. När man tänker efter fattar man verkligen. Och det kommer vara en jävla underbar dag. Eller kommer det bli din dödsdag därför du är gammal och vis och har inget bättre att tänka på än saker du upplevt och inte upplevt i ditt liv.
Så tracka inte ner på någon för de tatuerar Carpe Diem över deras rumpa. Dom kanske fattar något som du ännu inte gör??
 
Clichéer is the shit. Sissela out.
 

© Headerbilder från Wallpapers Wide