Sissela klär på sig | Universitetsdrömmar

År 2007 känns som en lång tid sedan, men jag minns detta som om det var... inte igår, men kanske två veckor sedan. Jag var 13 år och min mamma hade sagt att jag hade en bra klädsmak. Jag visste vad som passade med vad och vilka färger som inte gick ihop alls. Jag spenderade en stor del av min tid med att googla bilder på kläder på familjens dator. En dag såg jag en reklambild för Burberry, tror jag. Modellen satt på en cykel iklädd trenchcoat, stickad tröja och rutig kjol. Marken var täckt av bruna löv och det såg ut som om hon cyklade genom ett universitets campus.

 

Sen dess ville Sissela bli den tjejen. Tjejen med stickade tröjor, korta kjolar och en väska fylld med böcker. Tjejen som går på en fin skola och är med på alla föreläsningar även om det regnar ute. När hon inte spenderar tiden med att plugga så skriver hon egna saker. Hon har alltid en anteckningsbok med sig, men hon använder den inte så ofta. Istället målar hon blommor på sina händer, skriver dikter på servetter och skrapar in ord om kärlek på parkbänkar. Hon drömmer om att få ge ut en bok och resa till andra länder och träffa nya människor. Hon lever i en värld som är långt borta från dömande blickar och sårande kommentarer därför hon bryr sig inte om vad andra tycker.

 

Skolan är har alltid varit otroligt viktig för mig och det är det än idag, men jag har börjat ifrågasätta varför jag gör saker och det blir svårare för mig att se ett ljus i den till synes mörka horisonten. Jag är en stor cliché, men jag ibland ser jag skolan som en återvändsgränd. En kall, fuktig återvändsgränd som luktar mögel och gamla strumpor. Jag menar inte att ta lätt på mitt privilegie som vit, svensk kvinna i ett i-land medan 100 miljoner barn runt om i världen inte får gå i skolan. Tvärtom, jag älskar skolan och jag vill jobba mot att alla får gå i skolan. Det är därför jag aldrig vill vända om. Jag vill fortsätta framåt tills jag krossar återvändsgränden och kommer ut på andra sidan.

 

Idag när jag cyklade genom spöregnet till skolan klockan elva på en lördag iklädd trenchcoat, stickad tröja och rutig kjol för att skriva en tenta jag skjutit upp till bokstavligt talat sista minuten, kom jag ihåg den trettonåriga Sissela som så gärna ville vara mig. Jag kom på att jag lever min dröm. Det är en så konstig sak att säga eftersom jag minns drömmen så mycket mer romantisk än vad den egentligen är. Jag dricker kaffe som smakar kartong och gör min andedräkt vulgär. Min rumpa är blöt och väskan skaver in i min axel. Jag känner mig inte så speciell som jag trodde att jag skulle göra. Bara normal och en aning obetydlig. Det har inte mycket med mitt självförtroende att göra, utan mer att jag är en nittonårig tjej på ett universitet som har funnits sedan 1600-talet. Och att jag just nu sitter vid en skoldator bredvid en uråldrig professor i tweedkostym med guldiga maschettknappar.

 

Jag tappade tråden lite. Det jag menar är att jag mindes lilla Sissela och hennes enkla dröm om att en dag kunna gå på universitet och kunna göra vad hon vill. Jag får stanna uppe sent på kvällen. Jag får öppna en bankkonto som heter "Resor". Jag får dricka punch och sjunga "Helan går" med vuxna. Jag får göra alla saker Sissela var för ung för att göra och jag ska göra alla dessa sakerna också. Därför jag vill och jag kan. Återvändsgränd eller inte, jag ska igenom.

 

Wow, tänk pretentiös man kan bli av att läsa kurslitteratur hela dagarna. Jag borde snart börja jobba på att bli en inväxt universitetsläsare och glömma bort hur världen utanför skolan ser ut. Börja läsa kultursidorna i Skånska Dagbladet, röka 3 paket om dagen, ta på mig ett par retroglasögon och citera Strindberg varannan mening. Min framtid är ljus.

 

 Presentations ex + en hederlig selfie + misslyckad yogapose = sant

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
© Headerbilder från Wallpapers Wide