Ett brev till Robin Williams

Den 2014-08-30, kl 20:11:55
Filed in Kärlek, Sissela | Kommentarer: 2
Jag tvekade med att lägga upp detta brevet därför den har några mörka sidor (eller ljusa, whoever du vill se det), men det känns viktigt att jag delar det. Och det känns viktigt att jag inte utelämnar några delar av brevet. Vet inte varför, det känns bara viktigt.
 
Kära Mr Williams,
 
Jag tror inte på ett liv efter detta. Jag tror i alla fall inte att vi i detta liv kan kommunicera med er i det andra (om ert liv överhuvudtaget finns...jag säger emot mig själv så mycket här). Jag tror inte på Gud eller karma eller en åttarmad elefantgud. Även om jag önskar att jag var religiös, kan jag inte vara det. Det finns inte i mig.
 
Så varför skriver jag till er? Om jag inte tror på att du fortfarande kan höra mig, varför ödslar jag tid på dig? Eller, ja varför ödsla fint papper på dig? Därför du var vacker, Mr Williams. Du var lycka. Du var en brinnande pir i ett stormande mörkt hav. Du var liv.
 
Jag vänder mig till dig därför du var levande, men du var döende. Inte i ålder, utan i själ. Du var lika döende som jag är just nu. Du var lika levande som jag är just nu och jag är inte levande, Mr Williams. Jag säger inte att jag önskar att jag var med dig. Jag vet inte vad jag önskar. Jag vet inte vad jag vill eller är eller gör. Det är så skrämmande, men jag känner mig inte rädd. Jag känner mig bara trött...av att inte veta vad trötthet är.
 
Det är svårt. Att känns så mycket, men samtidigt känna så lite. Du förstår nog. Det är därför jag skriver till dig. Du förstår...nog.
 
Ord. Ord är det vi har, Mr Williams. Orden ska få oss att känna oss levande. Få oss att drömma. Men ord är bara starka om personen som läser dem känner sig delaktig. Om orden träffar dom hårt i magen, då har orden gjort sin roll. Som du själv sa en gång, om orden rinner ner i läsarens hals som honung, det är bara då orden gör någon skillnad. Annars har dom ingen mening. Då kan de lika gärna förbli osagda.
 
Mr Williams...o captain my captain...du är borta och bara dina ord finns kvar. Dina ord som har etsat sig fast innanför min ögonlock. Dina ord som har skjutits in i mitt hjärta så hårt att jag fått ett gapande hål i bröstet. Dina ord som har runnit ner som varm honung i min hals och lämnat brännblåsor i min strupe.
 
Därför du förstår, Mr Williams, jag vill vara stark. Jag vill vara en sten, nej ett berg. Jag vill vara fast på en plats. Jag vill vara orubblig. Men det är inte lätt att vara ett berg när jag blir så lätt knäsvag. Ord gör mig vek, känslor slår omkull mig och kärlek gör ont inombords. Jag är inte stark, Mr Williams. Tvärtom, jag är svag. Även om jag önskar att jag var stark, kan jag inte vara det. Det finns inte i mig.
 
Du var så levande. Jag är så levande. Du är så död. Och jag är så döende. Är det så det alltid kommer vara eller kan vi ändra det på något sätt? Finns det en annan utväg? Kanske inte. Jag måste bara fortsätta "carpe diem"? Jag har blivit given en liten gnista galenskap och jag inte får förlora den va? Det var du som sa dom sakerna...är de orden ens sanna eller sväljer folk dom med hull och hå därför det var du som sa det? Spelar det någon roll egentligen?
 
Ord är det enda vi har, Mr Williams. Du och jag. Ord är vårt övervinnerliga vapen som gör andra starka, men de gör oss så otroligt svaga.
 
Du är saknad.
 
Varma hälsningar,
Sissela.
 
 

Let's get cheesy tillsammans, alla Väggatreor.

Den 2014-06-07, kl 13:43:07
Filed in Facinerande, Kärlek, Sissela | Kommentarer: 0
Om du inte gillar texter som är ostiga och sockersöta borde du vända dig om nu. Men jag tänkte faktiskt vara allvarlig för första gången här.
Jag tar studenten exakt om 5 dagar. Jag har inga läxor kvar att göra. Jag har lämnat in min skoldator. Sista klassfesten hölls hos mig igår. Nu förbereder jag skattjaktskostymer, champangefrukostar och sommaraktiviteter. De närmsta 5 dagarna kommer vara en stor fest, men vad händer efter det? Jag har ingen aning?
Visst, jag ska ha sommarlov och jag börjar på universitet till höst, men det kommer inte vara samma sak som det varit de senaste tre åren. Och många (äldre) tänker säkert nu: "Tre år är en sån liten tid av ditt liv. Du har hela ditt liv framför dig, Sissela!". Nej. Fuck you. Ber om ursäkt för mitt språk, men nej. För mig har inte dessa åren gått fort. De har varit de längsta i mitt liv. I 883 dagar har jag gått till ett ställe där mina vänner samlas, min framtid formats och jag fått flera uppenbarelse om min egen existens än vad jag någonsin kommer få i framtiden. Varje dag har jag fått möjligheten att forma min egen person till något bättre och jag har verkligen försökt göra det!
 
Jag är inte samma person nu som jag var 2011. Och det är inget jag kan ta åt mig äran för. Därför om du umgås och pratar med vissa människor över en längre tid, blir du dem till slut. Du härmar det de säger och gör. Du förstår deras tankesätt och vill ta del av det. Och visst, det låter psykopatiskt, men det är inget dåligt. Du formar din personlighet genom att ta de bra sakerna du ser i andra, för att bli en bättre person själv.
När jag säger ett roligt skämt hör jag Nadines, Ellas och Mirres röster. När jag tänker efter och är smart hör jag Sofias, Vickans och Jennys röster. När jag är kärleksfull och vill ha kramar tänker jag med Magdalenas och Ulrikas röster. När jag pratar om att uppleva nya saker hör jag Rosas röst. När jag säger att jag älskar någon hör jag min vackra Nathalies röst.
Och under de senaste veckorna har jag lärt känna ett par fantastiska personer som jag önskar jag lärde känna tidigare. Julia, Philip, David och Sass (kände dig innan men girl u fine). Ni sprider vårkänslor i mitt bröst och hjälper mig omfamna sommaren på riktigt.
Jag nämnde såklart inte alla jag vill nämna, men alla som var hos mig igår och alla som inte kunde komma till mig igår; ni finns på ett speciellt litet ställe i mitt huvud och skriker olika saker till mig.
 
Jag ångrar inget jag gjort under gymnasiet (förutom E i tyska YIKES) och jag hoppas att mina fellow studenter känner samma sak.
Jag vet faktiskt inte hur jag ska avsluta detta. Jag fattar inte hur jag kan ha börjat gymnasiet med att spendera varje rast i biblioteket och ätit lunch med min storasyster, till att känna mig som den mest älskade personen i världen. Tack allihopa. Jag gillar att slänga runt ordet "älskar" lite överallt, men förstå verkligen att jag älskar er. Och jag vill att ni hittar all lycka och framgång i er framtid. Hitta personer som gör er lyckligast. Behåll dessa personer som du känner nu om de gör er lyckligast. Var lyckliga. Lycka till. LYCKA.
 
...sissela out
 
 

© Headerbilder från Wallpapers Wide