Kladdet i Kakan Bredvid: en kamp på liv och mjöl

Den 2015-06-18, kl 20:18:15
Filed in Sissela | Kommentarer: 1
Detta inlägget är sponsrat av Synonymer.se
Inga händelser beskrivna i detta inlägg kan bekräftas som mindre sanna än andra inlägg,
men lätttrogna läsare varnas ändå.
 
Jag vaknade i morse med en besynnerlig känsla i magen. Först trodde jag att det var kombinationen av middagen (spagetti, rödlök, barbequesås) och de två popcornpåsarna (extrasaltade) som spökade, men efter ett snabbt samtal med kungen förstod jag att det var något annat som ställde till med rabalder i min buk.
Jag tänkte att en kopp te skulle sitta fint. Jag gick ner i köket, och när jag sträckte mig över diskbänken för att fylla på vattenkokaren råkade jag av misstag slå till en skål. Den rullade längs bordet och slog i en skåpslucka, och påsar med torrvaror trillade ut!
Jag sprang fram för att förhindra en total kökskatastrof, men det var försent! 1 dl vetemjöl, 3 msk kakao, 2 ½ dl störsocker och 1 tsk vaniljsocker hade redan fallit ner i skålen.
Ni förstår nog min förskräckelse när jag såg denna vitbruna röra som besudlade min fina skål. Jag visste att om mamma fick se detta gudsförgätna pulver skulle det stå mig dyrt. Jag var tvungen at göra mig av med vanäran.
Jag satte på spisen i ett desperat försök att bränna upp häxblandningen, men när jag vände mig om för att fatta tag i bunken hörde jag ett svagt fräsande och jag blev som förstenad. Håret på armarna stod upp när lukten av brinnade fett fyllde rummet (jag vet, ew). Jag vände mig långsamt om med bunken i ett stadigt grepp, och precis som jag väntat mig stod en kastrull på plattan jag precis satt på.
Jag skrek till, sprang fram till spisen och mina farhågor blev sanna. I botten av kastrullen låg en smörklick som ilsket fräste mot mig.
Jag stapplade bakåt rakt in i ett skåp och innan jag visste ordet av, BAAM! Två ägg föll ner i min skål! BAAM! Kastrullen exploderade och det smälta smöret flög rakt mot mig! Jag tog upp skålen framför ansiktet därför jag är för söt för att få ett Harvey Dent-ansikte (beklagande till Dentfamiljen).
Jag höll mina ögon stängda och jag hörde en smack när smöret flög in i min bunke. Det missade mig med en hårsmån!
I detta läge ville jag inte ens kolla ner i bunken, men utan frestelse givs ingen dygd. Brun sörja. En äcklig brun sörja i MIN FINA VITA SKÅL!
Jag var förkrossad... men inte bruten.
Med en vrede som bara kan jämföras med Zlatans när han blev avstängd i 4 matcher efter förlustmatchen mot Bordeaux i april tidigare i år, rusade jag fram till ugnen och drog upp värmen till max (jag vet att 175º är inte den högsta värmen, men jag ville inte överdriva). Jag slängde ner den vulgära, oaptiliga, slemmiga, gräsliga soppan i en plåtform som jag smörjt in och bröat på förhand (därför jag är inget monster) och sen rakt in i ugnen!
Där lämnade jag den för att svettas och plågas i 15 min.
När jag befriande den från till fängelse av hetta hade den fått en brun, knaprig yta och den luktade...ljuvligt. Fortfarande iklädd min morgonrock och pyjamas föll jag ner på mina knän, kastade upp armarna i luften och förbarmade skyarnas namn att jag ännu en gång förlorat mot min värsta trätobroder, Kladdkakan.
Sen gjorde jag en kopp te och åt en bit därför det var ändå den femte gången denna veckan detta inträffade och kan jag väl inte göra mer än att försöka besegra den imorgon också. Slut.
 
 

"Skulle du kunna ge mig ett kärlekshandtag här?"

Den 2015-04-12, kl 20:28:39
Filed in Sissela | Kommentarer: 1
Även nu skäms jag.
 
Jag tittar mig i spegeln. Tittar på mitt månansikte. Min bleka hud. Mina bröst som hänger för mycket. Mina framlutade axlar. Sen tittar jag på fettet som täcker min mage. Mina armar. Mina bristningar, svullna lår, gamla ärr och blåmärken. Hår överallt. Hår som jag egentligen borde ha rakat i förrförrgår, men kunde inte förmå energi till det. Jag skäms därför hur länge jag än tittar kan jag inte se nåt fel.
 
Jag borde se fel. Jag menar, min kropp passar absolut inte in i mallen. Jag ser inte ens "hälsosamt rund" ut (läs: modellkurvig). Men jag kan inte se nåt fel. Jag kan till och med titta på min reflektion och se något som är näst intill perfekt. Något jag inte vill ändra på alls och det skäms jag som fan över.
 
Jag har inte haft någon extraordinär uppväxt som påverkat min inställning till min kropp. Jag har inte undgått att vilja sträva efter den där ouppnåbara perfektionen. Fuck no. Jag har kliat och skrapat på insidan av huden tills blod brutit ytan och jag inte längre kan känna skillnad på tårar och svett. Jag är ingen wondergirl. Jag är bara trött på att peka ut fel och misstag. Jag är bara trött på att prata, klaga, klämma och mäta. Det tog flera år, men en dag tittade jag mig själv i spegeln och sa "Du är inte som andra och du kanske inte ens är som du själv vill vara....men det är okej.". 
 
Jag skäms över att jag inte skäms över min kropp. Och jag skäms över att jag inte skäms över min livsstil. Ja, jag går på gym och jag springer dödande springrundor (vem i helvete uppfann "joggning"? Jo, Satan var det.) minst 2 gånger i veckan. Men tro inte att jag inte kommer äta glass efter kvällmaten om jag vill det. Och tro inte heller att jag inte kommer äta 2 kg potatis varje dag tills dagen jag dör om jag vill det. Sluta försöka få mig att skämmas över mig själv. Jag är så trött på att göra det.
 
Ett ord jag hatar är "kärlekshandtag". Vadå handtag? Jag är inte jävla bil. Och vad är "gäddahäng" och "bilringsmage"? Sluta ge töntiga namn till mina kroppsdelar som om namnen skulle göra det lättare för mig att acceptera dem. "Jag har förtjänat mina tigerränder"....jag spyr. Vad sägs som att vi använder de riktiga orden? Typ midjefett, armar, mage och bristningar? Vad sägs om att vi neutraliserar "äckliga" ord så det blir lättare för oss att acceptera oss själva??
 
Tack på förhand, ya douches.
 
Jag gjorde en #drawyourinsecurities och det var så enkelt. Att kunna måla finnarna i hårfästet, den rödflammiga huden på mina händer och mina gula tänder kändes så bra. Det måste inte vara fint för att vara fint.

If all else fail, ALTRUISM.

Den 2015-03-07, kl 18:30:28
Filed in Sissela | Kommentarer: 0
"Altruism, medmänsklighet, oegennytta, generositet, självuppoffringar, att hjälpa människor med behov, och att frivilligt ge vika för någon annans vilja i strid mot ens egen." - Wikipedia
 
Jag vill egentligen inte skriva just nu därför jag har ingenting att skriva om, men jag måste därför jag har fått skäll för att jag inte skriver. Så detta inlägg är inte till mig själv, men det är inte till er heller därför jag har absolut INGENTING intressant att skriva om.
 
Jag vet inte. Allt känns fel.
 
Jag vill inte göra en djupgående analys av en film eller en bok därför det är lika med skolarbete för mig nu för tiden. I do that shit daily. Lita på mig, om du älskar en viss sak så mycket att du vill forska om det, för all del! Men räkna med att du inom några månader kommer ha omvandlat denna hobbyn (alltså den enda saken du är riktigt bra på!) till ett stressmoment från dina värsta mardrömmar.
 
Jag vill inte heller skriva något Knas Inlägg om mitt liv som består av 60% skämt, 25% implikationer till självhat, 15% briljerande matematikkunskaper och 5% lögn. Samt lite överdrivet stoff och en bild av en hund, redigerad i Paint, som tillbehör.
 
Jag vill inte heller göra en hederlig gammal uppdatering på mitt liv. Typ skriva vad jag gjort i veckan, en lista av mina inköp (tre citroner, en påse potatis och en toaborste) och så ska jag lägga upp en förskönad bild av min tillvaro. T.ex en preworkout bild av mina springskor när sanningen är närmare jag utan byxor i min säng med ett paket havre fras i knät.
 
Jag säger inte att dessa sortens bloggar är fel på något sätt! Det är bara inte mitt sätt att blogga. Jag rabblar. Jag har ingen slutsats. Jag lägger in bilder vid fel
 
 
tillfälle. Det är så jag bloggar. Och därför jag kan inte skriva just nu. Jag kan falla offer för altruism och vilja behaga alla som läser denna skiten, men det är en väldigt liten chans att jag kan leverera och tillfredsställa och det är jag okej med.
 
Jag vill verkligen inte stå som catering för andra personers underhållning, men trots det verkar det som om jag motvilligt är på väg in i den branschen. Ah, livets ironi!
 
Men för att vi inte ska gå härifrån tomhänta kan du läsa denna text om prokrastinering jag stötte på. Intressant, lärorikt, wow kunskap. Läs hela artikeln här.
 

Karlavaughnen™ om vardagligt maktskifte

Den 2015-02-23, kl 01:31:00
Filed in Sissela | Kommentarer: 0
 
Klockan är 00:37 på en söndagsnatt. Jag är vaken och tänker som jag så ofta gör alltid. De vanliga tankarna brukar drifta från livets flyktighet som vi oftast glömmer bort till dödens intensiva fasad som vi oftast väljer att se förbi. Ikväll tänker jag på makt. Vem delar ut makt? Vem lägger upp den?
 
När jag tänker på makt tänker jag på min egen lägenhet. Jag är den som har makten här. Här går jag runt 70% av tiden utan byxor. Jag motstår att hänga upp girlanger formade som penisar i taket. Jag skruvar inte tillbaka korkarna ordentligt på mina vattenflaskor. Jag tappar tallrikar med uppätna kycklingben på golvet och struntar i att plocka upp dem. Jag är den som har makten i mitt Safe Haven.
 
Men jag kom att tänka på hur lätt jag kan tappa makten; till och med i min skyddade härd. Medan jag satt på toa med toadörren vidöppen kom jag att tänka på att vem som helst kan öppna min ytterdörr just nu och få en full helbild av mig. De behöver bara glänta in och så ser de en byxlös Sissela, oförmögen att göra något åt situationen, stirra tillbaka på dig på toasitsen. Vad gör personen då? Stänger hen dörren? Men tänk om det är en fara ute i korridoren och de sökte säkerhet i mitt rum. Då kan jag inte skicka ut dom! Bjuder jag in hen då? In i rummet eller in på toan? Och den viktigaste frågan: tror ni att jag hann stänga toadörren innan hen såg att jag åt Havrefras direkt ur paketet? Helt plötsligt har rollerna bytts ut och vi har ett maktskifte. Jag är inte längre mästaren för mitt eget hem. Jag har lärt mig att Sissela på toa med öppen dörr med ett familjepaket Havrefras i knät är den mest sårbara Sissela.
 
Godnatt Sverige du har lyssnat på Karlavaughnen med Sissela Sjöberg.
 
Text och musik: Sissela Sjöberg.
Ljud: Sissela Sjöberg
Skådespelare: Sissela Sjöberg som Sissela Sjöberg
(Detta har varit en parodi av ett midnattsprogram som går på radio och jag ska inte nämna det vid namn pga Googles sökmotor och copyrightregler.)

Sissela klär på sig | Universitetsdrömmar

Den 2015-01-10, kl 19:01:19
Filed in Sissela, Sissela klär på sig | Kommentarer: 0

År 2007 känns som en lång tid sedan, men jag minns detta som om det var... inte igår, men kanske två veckor sedan. Jag var 13 år och min mamma hade sagt att jag hade en bra klädsmak. Jag visste vad som passade med vad och vilka färger som inte gick ihop alls. Jag spenderade en stor del av min tid med att googla bilder på kläder på familjens dator. En dag såg jag en reklambild för Burberry, tror jag. Modellen satt på en cykel iklädd trenchcoat, stickad tröja och rutig kjol. Marken var täckt av bruna löv och det såg ut som om hon cyklade genom ett universitets campus.

 

Sen dess ville Sissela bli den tjejen. Tjejen med stickade tröjor, korta kjolar och en väska fylld med böcker. Tjejen som går på en fin skola och är med på alla föreläsningar även om det regnar ute. När hon inte spenderar tiden med att plugga så skriver hon egna saker. Hon har alltid en anteckningsbok med sig, men hon använder den inte så ofta. Istället målar hon blommor på sina händer, skriver dikter på servetter och skrapar in ord om kärlek på parkbänkar. Hon drömmer om att få ge ut en bok och resa till andra länder och träffa nya människor. Hon lever i en värld som är långt borta från dömande blickar och sårande kommentarer därför hon bryr sig inte om vad andra tycker.

 

Skolan är har alltid varit otroligt viktig för mig och det är det än idag, men jag har börjat ifrågasätta varför jag gör saker och det blir svårare för mig att se ett ljus i den till synes mörka horisonten. Jag är en stor cliché, men jag ibland ser jag skolan som en återvändsgränd. En kall, fuktig återvändsgränd som luktar mögel och gamla strumpor. Jag menar inte att ta lätt på mitt privilegie som vit, svensk kvinna i ett i-land medan 100 miljoner barn runt om i världen inte får gå i skolan. Tvärtom, jag älskar skolan och jag vill jobba mot att alla får gå i skolan. Det är därför jag aldrig vill vända om. Jag vill fortsätta framåt tills jag krossar återvändsgränden och kommer ut på andra sidan.

 

Idag när jag cyklade genom spöregnet till skolan klockan elva på en lördag iklädd trenchcoat, stickad tröja och rutig kjol för att skriva en tenta jag skjutit upp till bokstavligt talat sista minuten, kom jag ihåg den trettonåriga Sissela som så gärna ville vara mig. Jag kom på att jag lever min dröm. Det är en så konstig sak att säga eftersom jag minns drömmen så mycket mer romantisk än vad den egentligen är. Jag dricker kaffe som smakar kartong och gör min andedräkt vulgär. Min rumpa är blöt och väskan skaver in i min axel. Jag känner mig inte så speciell som jag trodde att jag skulle göra. Bara normal och en aning obetydlig. Det har inte mycket med mitt självförtroende att göra, utan mer att jag är en nittonårig tjej på ett universitet som har funnits sedan 1600-talet. Och att jag just nu sitter vid en skoldator bredvid en uråldrig professor i tweedkostym med guldiga maschettknappar.

 

Jag tappade tråden lite. Det jag menar är att jag mindes lilla Sissela och hennes enkla dröm om att en dag kunna gå på universitet och kunna göra vad hon vill. Jag får stanna uppe sent på kvällen. Jag får öppna en bankkonto som heter "Resor". Jag får dricka punch och sjunga "Helan går" med vuxna. Jag får göra alla saker Sissela var för ung för att göra och jag ska göra alla dessa sakerna också. Därför jag vill och jag kan. Återvändsgränd eller inte, jag ska igenom.

 

Wow, tänk pretentiös man kan bli av att läsa kurslitteratur hela dagarna. Jag borde snart börja jobba på att bli en inväxt universitetsläsare och glömma bort hur världen utanför skolan ser ut. Börja läsa kultursidorna i Skånska Dagbladet, röka 3 paket om dagen, ta på mig ett par retroglasögon och citera Strindberg varannan mening. Min framtid är ljus.

 

 Presentations ex + en hederlig selfie + misslyckad yogapose = sant

2014 was not easy peasy lemon squeezy. It was difficult difficult lemon difficult.

Den 2014-12-31, kl 14:50:00
Filed in Sissela | Kommentarer: 1

Jag vill inte göra ett recap av året. "De 50 bästa låtarna 2014""Mina fem största finnar under de gågna året". Jag vill inte, jag orkar inte, jag kan inte. Så jag ska inte. Easy peasy lemon squeezy. Jag ska skriva om vad jag själv vill. Jag ska bara rabbla och se vart jag hamnar.

 

OM 2014:

 

Jag fattar inte detta året. Det är typ det enda jag kan säga. Jag fattar inte. Jag sitter här och försöker komma på vad 2014 har varit för mig, men det enda som jag kan tänka på är hur torr huden på mina fingertoppar är och att min andedräkt luktar gamla strumpor.

Jag kan bara tänka på hur fucking medveten jag har blivit. Sedan jag flyttade till Lund har jag blivit så hypermedveten. Om min omgivning liksom. Jag ser saker jag inte kunde se innan. Det är svårt att förklara, men en dag känns som sju stycken. När jag köper ett doftljus genomgår jag en sorts livskris och försöker lista ut vad ljuset kommer tillföra i mitt liv.

Mitt år har varit en radda av att leva och andas och köpa doftljus och försöka dricka mindre och träna mer och höra av sig till gamla gymnasievänner och inte dela med dig för mycket och inte vara så löjlig och betala hyran i tid och inte ha på dig kläderna du sov i till skolan och inte dränka dig i din kaffemugg klockan 2 på natten.

 

OM 2015:

 

"Vad tror du att 2015 kommer ge dig?". Vad är detta för skitsnack om att det nya året kommer ge oss saker. 2015 är inte skyldiga oss nåt. Det är som att begära skatt från ett ofött barn! Vad ska vi ge 2015 är den riktiga frågan. Vad kan jag göra för att om några år titta tillbaka på 2015 och le?

Jag säger inte "2015 kommer bli MITT år!! #minresaräknas", utan jag säger att jag kan färga mitt hår blont. Jag kan slänga ut alla mina kläder och bli nudist. Jag kan skänka alla mina sparpengar till en välgörenhetsorganisation och lifta genom Europa med motorcyklister och starta om mitt liv i Gallarate där jag föder upp åsnor och virkar mattor i resten av mitt liv. Grejen är inte att jag ska göra coola saker genom hela 2015 för att det ska bli minnesvärt, utan att jag inte glömmer bort att jag KAN göra saker. Jag kan göra vad jag vill och jag kan bli vad jag vill. Jag är inte bra på matematik, men med den lilla tanken att jag faktiskt kan bli matematiker håller mig vid liv och kommer hålla mig i liv i alla fall några år till. Sen får jag väl hitta nåt annat som håller mig vid liv. Typ småpiroger med sylt eller skaffar jag mig en unge.

I början av året var jag fast på ett spår. Jag var förvirrad därför jag var stod i en övergång från vem jag var innan och vem jag är nu. Jag säger inte att jag har gjort några megastora framsteg med min personlighet, men jag är väl lite annorlunda nu. Jag ser saker. Jag är medveten om att jag är den enda vuxna på stan som tittar upp i himmeln för att se vilka former molnen har. Jag är medveten om att det är inte är normalt att en får en livskris varje gång en köper doftljus. Jag är medveten om att folk hellre ville ha en lista av mina favoritfilmer än veta att jag inte använder tillräckligt med handkräm eller så vill dom att jag ska nämna deras namn här som personer som förändrat mitt liv detta året. Men det är också ett framsteg för ett bra 2015, inse att det inte är ditt jobb att stå för catering av underhållning åt folket. Jag ska göra vad jag vill. Och jag vill inte skriva mer så jag ska sluta här. Easy peasy lemon squeezy.

 

Sissela 2014 har blivit bra på att ta selfies.

Redigerar bort kroppsfettet på bilder och självförtroendet ur mitt liv.

Den 2014-11-27, kl 18:39:02
Filed in Sissela | Kommentarer: 0
Jag hittade nyss ett resize tool på appen jag redigerar bilder till instagram på och jag kan minst sagt säga att det var ett förödande fynd.
 
Jag har aldrig använt det tidigare därför jag vill inte ha förvridna bilder på instagram. Instagram är en malign plattform där jag uttrycker min konstnärliga fallenhet för kulörer, motiv och oförmåga att ta bilder med en stadig hand. Ord.
 
Iallafall sitter jag på denna app och redigerar en selfie jag tagit några minuter tidigare och jag går in i resizeverktyget och jag börjar peta runt. Först gör jag mina händer gigantiska och mina ben och armar till pinnar. Jag fnissar såklart åt detta (vem skrattar inte åt människoversionen av Musse Pigg???). Jag roar mig bara lite. När jag tycker att jag skrattat åt mig själv tillräckligt återgår jag till min orginalbild, men i mina ögon ser bilden udda ut.
 
Förra året tittade jag på något gymnastiskt VM på teven och de har en gren där tävlarna snurrar runt på en horisontell stång och gör otroliga, fysiska omöjligheter i luften. Deras armar är gigantiska. Nästan som armarna på gorillor. Deras armar tänkte jag på när jag såg min verkliga storlek på bilden.
 
Jag går tillbaka in i resizeverktyget och börjar mecka igen, men denna gånger ger jag inte mig själv skumhänder och kycklingben. Jag raderar fett från mina armar, drar åt midjan och förminskar mina ben en storlek. Efteråt tittar jag stolt bilden och inser att jag ser daymn fiiine ut. Sedan blir jag äcklad av mig själv.
 
 
Alla dagar jag tittat mig själv i spegeln och fått grimasera för att få bort det fula. De dagarna jag inte ens kunnat säga tack till en komplimang därför jag tyckt att det varit en total lögn. De gångerna jag tittat ner på min mage och viskat "äckel". Nej, inget kan mätas upp till vad jag nyss gjorde.
 
Genom att redigera bort de där extra kilona, har jag gjort en stor skada. Jag finjustrerade mig själv. Något jag lovat mig själv att aldrig mer göra.
 
Jag vet inte hur många av er som läst Mina tragiska tjockishistorier, men där jag skriver hur jag som ung alltid försökte göra mig själv mindre därför jag såg mig själv som stor. Jag drog in mina armar för att inte ta för mycket plats i skolbänken. Jag lyfte på hakan för att undvika en dubbelhaka. Jag försökte lura min omgivning att jag inte var så stor som jag egentligen var. Och jag hatade mig själv för det. Det kändes som om jag gick runt och ljög för min omgivning. Oftast brukade jag ropa högt "JAG BRYR MIG INTE" och springa efter mina vänner ut på skolgården och förstöra lövhögarna vaktmästarna flitigt rafsat ihop, men andra gånger drog jag in mina armar och frågade fröken om jag kunde stanna inomhus för att undvika leka med mina kamrater och vara den enda som kom tillbaka till klassrummet genomsvettig. Jag hade svaga stunder under min uppväxt och jag har det än idag. Nyss var bara ett exempel. Jag kan vara riktigt genomrutten mot mig själv ibland, och det är något jag jobbar på.
 
Andra skulle kanske inte bry sig eller ens se någon skillnad mellan dessa två bilder, jag menar det är bara några centimeters skillnad egentligen. Men jag skulle veta att det inte är sanning. Redan nu tittar jag på bilden och tänker "Bara om jag hade sådana armar istället för mina gorillaarmar." Fattar ni? Jag jämför min kropp med en bild av min kropp. Är inte det fucked up?
 
Är jag inte tillräckligt bra för att visa min riktiga kropp? Måste jag från och med nu visa upp en mer polerad yta av mig själv? Måste jag förvränga min egen självkänsla för att få gillningar på internet? Wow.
 
Därför visst, jag ser fucking AMAZING ut på den vänstra bilden. Jag menar dauymn. Men ser jag inte bättre ut på den högra? Med gäddahäng och en avsaknad av en märkbar midja och tjocka lår som har tagit sönder en och annan stol i sina dar? Ser jag inte bättre ut som mig själv? Jag hoppas det.
 
 Den ENDA anledningen varför någon någonsin skulle öppna resizeverktyget på sin mobil.

Jag består av 90% sarkasm och 10% vatten.

Den 2014-10-19, kl 23:14:49
Filed in Sissela | Kommentarer: 0
 
En rolig grej är att jag har blivit helt och hållet ointresserad av denna blogg vilket inte alls är en rolig grej men jag försöker hitta tillbaka till mitt vanliga sarkistiska självhatande persona jag brukar ha medan jag skriver.
 
Hur längesen var det jag skrev? Enligt min blogg (oklar källa) skrev jag sist för en månad sen, då jag klagade på Lund. Har några känslor förändrats sen dess? Nej. Vägarna är omöjliga och att träffa nya människor tar emot.
Men mycket har förändrats och det har blivit enklare. Så egentligen har känslorna förändrats...? FFS SISSELA
 
Jag skulle kunna skriva om mina galna utekvällar på Lunds gator, men som min vän ovan sa så kan det blir awkward om nån i klassen läser det...därför jag kan inte göra annat än att snacka skit om mina klasskompisar.
Jag skulle också kunna visa lite bilder på min nya ungkarlslya. Göra en tour. Skapa en walkthrough. Vad sägs som nej.
Jag skulle också kunna dra på mig lite vardagskläder och förlöjliga mig själv framför spegeln så mycket att jag tillslut måste sätta på Adele på spotify, sänka en halv flaska vin och fulgråta under högar av kläder.
 
Okej, nu drar vi på seriös-masken. Sänker rösten tre oktaver. Rynkar ihop pannan lite. Knyter händerna och lägger upp dom på skrivbordet. Drar fram betygskriterierna jag inte nått upp till än.
Jag har tappat intresset för att skriva såhär. Alltså överdrivet, skämtsamt och oförståeligt. För vem skriver jag för? Mig själv. Vem skrattar åt mina skämt? Mig själv (om några av mina vänner som tycker synd om mig). Vem tänker jag på när jag skriver? Andra personer.
Där har vi felet. När jag skriver brukar det alltid handla om andra. Fuck that shit. Jag borde skriva för mig själv. Tycker jag att jag är rolig, ja? Jo, men då borde jag skit i vilka som läser det jag skriver? Jag bryr mig inte om du har läst hela denna texten (men om du har gjort det HERREJÄVLAR OKEJ TACK DU ÄR BÄST TACK WOW).
 
Okej, om du nu läst såhär långt kan vi göra en roligt sak för att förvirra framtida Sissela. Nästa gång du ser mig kan du väl krama mig och berätta vilken film som är din favoritfilm. Det kommer bli jättekul därför jag känner mig själv (what omg no way) och jag kommer inte komma ihåg att jag skrivit detta. Ja, jag blir verkligen den dummaste personen i världen när jag blir överrumplad av random fakta som jag inte kunde bry mig mindre om.
 
Haha fuck you
 
cue bildmontage av mitt instagramkonto
 
 
 
 
...Och i andra nyheter har jag döpt om min blogg till "Fjant.". Youre welcome.

Lund är ingen storstad. Lund är en litenstad.

Den 2014-09-15, kl 00:21:43
Filed in Historisk händelse, Sissela | Kommentarer: 0
Wow jag har varit så upptagen! Jag har haft så mycket att göra! Jag har verkligen inte haft tid att skriva NÅT! Woooooooow....mmh. Ok, I'm gonna be frank with you. I'm gonna be so frank that you'll think that I've illegally changed my name to Frank. Jag har inte gjort skit.
 
Jo, okej några saker har jag väl gjort. Jag har flyttat till Lund. Jag har gått 2 veckor på Filmvetenskap (shout out to me movie squad). Jag ska kolla på ett korridorrum imorgon och förhoppningsvis flytta från min Safe Haven (som är min systers soffa) och få ett eget tak och väggar och mattor. Jag ska köpa en smoothie mixer. Wow, mitt liv är verkligen fantastiskt.
 
Så två veckor i Lund. Vad har jag lärt mig? Har jag blivit streetsmart? Svar: nej. Men jag kan tillräckligt för att tro att jag kan ge er några tips om du nånsin besöker Lund:
 
1. Detta är ingen storstad. Om du kallar Lund en storstad...you need to sort out your priorties. Detta är Bräkne Hoby med fler människor och saker att göra. MEN bara för att du har saker att göra är detta ingen Go To stad. Det finns bättre städer. Du kan inte skryta om en crazy natt i Lund för dina Malmövänner.
 
 
2. Du tror att Google Maps kommer vara din bästa vän när du flyttar hit. AU CONTRAIRE. Först vaggas du in i en falsk osäkerhet. "Hitta det största gatan och följ den så hittar du centrum". Åh wow, tänker du, detta kommer bli superenkelt! Mmh, tänk igen. Du behöver en freaking helikopter för att hitta rätt gata att cykla på och fortfarande inse att du cyklar åt fel håll. Och för att fylla på stressfaktorn lite till hjälpter det inte att ha en cykel som faller sönder medan du sitter på den.
 
 
3. Nu när vi är inne på cyklar; alla cyklar i denna stad. Vart du än går har du cyklar, människor och bilar omkring dig. Bussar kör på gator du inte trodde fanns, hundar går lösa, korsningar har regler som ingen bryr sig om. Total anarki! När du cyklar tänker du non-stop "Det är här jag dör" medan en bil susar förbi dig och ditt ben skrapar längs bildörren. Jag har vaknat 3 gånger mitt i natten pga mardrömmar om en korsning på vägen till skolan. Ibland överväger jag att inte cykla till skolan pga den korsningen. Härligt liv.
 
4. Det spelar ingen roll var du flyttar, du måste träffa nya människor. Och detta är ett heltidsjobb. Du har bott i samma byhåla hela livet och du har dina vänner som du kämpat att bygga upp en relation med. Du vet vilka människor du ska undvika och vilka du vill spendera varje vaken sekund med. Men sen byter du stad och är tillbaka på ruta ett igen. Ännu en gång måste du presentera dig. Du måste verka snäll, glad och söt. Folk måste gilla dig och du måste bestämma dig för vilka du gillar. Dag ut och dag in säger dom till dig att du är en öppen person och du gillar det absolut inte. Du vet inte vad som är rätt eller fel och det slutar med att du lackar ur på allt och alla och är allmänt otrevlig.
Ovan ser vi min första utekväll och min första lunch på skolan. Ensam kvaaaar...
 
5. Alltså människorna. Trots trafikanarkin, rasistiska skåningar och förvirringen människor ger dig, så är personerna du träffar det bästa med Lund. Något som ger mig verklig lycka är när jag kan se en vänskap bildas. Alltså nästan fysiskt se det hända. Till exempel när läraren säger nåt roligt och man vänder sig till sin nya vän för att få utbyta en reaktion och man inser att den vände sig mot dig också. Eller när en person gör så att man skrattar tills ögonen rinner. Eller när den personen tar ens mobil och tar 20 selfies bara för sakens skull. Eller när en person kramar en och man inser att det är den första riktiga kramen man fått sedan man flyttade hit. Jag ler när jag får den där gråtklumpen i halsen och tänker "ojdå, detta är en riktigt jävla fin person". Sånt får mig att le på riktigt. Liksom få mig att le så att hela min person fylls av lycka och jag känner mig mer levande än vad jag gjort under hela sommaren.
Jag säger inte att jag är duktig på denna universitetsgrejen. Jag är troligtvis minst kvalificerad pga min icke-existerande självkontroll med läxor och min ovilja att festa mer än en gång i veckan, men jag börjar få häng på detta. Typ. Kanske. Eller inte alls. En sak vet jag....jag har inte gjort piss idag.
 
PS studierna går bra, mamma/pappa.

Ett brev till Robin Williams

Den 2014-08-30, kl 20:11:55
Filed in Kärlek, Sissela | Kommentarer: 2
Jag tvekade med att lägga upp detta brevet därför den har några mörka sidor (eller ljusa, whoever du vill se det), men det känns viktigt att jag delar det. Och det känns viktigt att jag inte utelämnar några delar av brevet. Vet inte varför, det känns bara viktigt.
 
Kära Mr Williams,
 
Jag tror inte på ett liv efter detta. Jag tror i alla fall inte att vi i detta liv kan kommunicera med er i det andra (om ert liv överhuvudtaget finns...jag säger emot mig själv så mycket här). Jag tror inte på Gud eller karma eller en åttarmad elefantgud. Även om jag önskar att jag var religiös, kan jag inte vara det. Det finns inte i mig.
 
Så varför skriver jag till er? Om jag inte tror på att du fortfarande kan höra mig, varför ödslar jag tid på dig? Eller, ja varför ödsla fint papper på dig? Därför du var vacker, Mr Williams. Du var lycka. Du var en brinnande pir i ett stormande mörkt hav. Du var liv.
 
Jag vänder mig till dig därför du var levande, men du var döende. Inte i ålder, utan i själ. Du var lika döende som jag är just nu. Du var lika levande som jag är just nu och jag är inte levande, Mr Williams. Jag säger inte att jag önskar att jag var med dig. Jag vet inte vad jag önskar. Jag vet inte vad jag vill eller är eller gör. Det är så skrämmande, men jag känner mig inte rädd. Jag känner mig bara trött...av att inte veta vad trötthet är.
 
Det är svårt. Att känns så mycket, men samtidigt känna så lite. Du förstår nog. Det är därför jag skriver till dig. Du förstår...nog.
 
Ord. Ord är det vi har, Mr Williams. Orden ska få oss att känna oss levande. Få oss att drömma. Men ord är bara starka om personen som läser dem känner sig delaktig. Om orden träffar dom hårt i magen, då har orden gjort sin roll. Som du själv sa en gång, om orden rinner ner i läsarens hals som honung, det är bara då orden gör någon skillnad. Annars har dom ingen mening. Då kan de lika gärna förbli osagda.
 
Mr Williams...o captain my captain...du är borta och bara dina ord finns kvar. Dina ord som har etsat sig fast innanför min ögonlock. Dina ord som har skjutits in i mitt hjärta så hårt att jag fått ett gapande hål i bröstet. Dina ord som har runnit ner som varm honung i min hals och lämnat brännblåsor i min strupe.
 
Därför du förstår, Mr Williams, jag vill vara stark. Jag vill vara en sten, nej ett berg. Jag vill vara fast på en plats. Jag vill vara orubblig. Men det är inte lätt att vara ett berg när jag blir så lätt knäsvag. Ord gör mig vek, känslor slår omkull mig och kärlek gör ont inombords. Jag är inte stark, Mr Williams. Tvärtom, jag är svag. Även om jag önskar att jag var stark, kan jag inte vara det. Det finns inte i mig.
 
Du var så levande. Jag är så levande. Du är så död. Och jag är så döende. Är det så det alltid kommer vara eller kan vi ändra det på något sätt? Finns det en annan utväg? Kanske inte. Jag måste bara fortsätta "carpe diem"? Jag har blivit given en liten gnista galenskap och jag inte får förlora den va? Det var du som sa dom sakerna...är de orden ens sanna eller sväljer folk dom med hull och hå därför det var du som sa det? Spelar det någon roll egentligen?
 
Ord är det enda vi har, Mr Williams. Du och jag. Ord är vårt övervinnerliga vapen som gör andra starka, men de gör oss så otroligt svaga.
 
Du är saknad.
 
Varma hälsningar,
Sissela.
 
 

Kaj & Jag i trafiken

Den 2014-08-20, kl 13:39:00
Filed in Sissela | Kommentarer: 0
Igår tog gjorde jag mitt kunskapsprov och min körprov, och jag blev godkänd!
Det har verkligen rullat på de senaste veckorna. Och när jag säger "rullat på" menar jag att hjulen varit fyrkantiga och jag har haft backen i ca 60% av tiden.
Jag ska inte ljuga om min körupplevelse och säga att allt varit finfint. Jag grät nästan varje körlektion. Jag grät innan, jag grät efter och jag grät t.o.m några gånger medan jag körde. Jag har gråtit så mycket på sista tiden varit på gränsen till tårar hela tiden. I förrgår tittade jag på en film som jag älskar mer än livet (DIVERGENT) och jag bröt ihop när jag såg titeln på skärmen. Igår när jag satt i vänterummet innan kunskapsprovet började jag tänka på sushi och jag var tvungen att torka en tår. Så himla känslig. Så nära bristpunkten hela tiden.
 
I alla fall, tillbaka till min körupplevelse. Under pluggandet har det funnits en ståndpunkt jag gått till för att söka stöd och hjälp. Min körbok. Du & Jag i Trafiken.
 
 
 
Eller ja, kanske inte riktigt. Min körlärare heter Kaj och en gång var jag så frustrerad på mig själv att jag döpte om min bok till Kaj & Jag i Trafiken i protest.
 
Denna bok har följt med mig på äventyr hela sommaren och eftersom jag klarade min uppkörning är jag helt klart den bästa personen att ge råd till dig som fortfarande pluggar.
 
1. Man måste alltid ha igång läsandet. Varje gång du har en ledig stund kan du ta upp boken. Jag hade med den på bussen och till stranden....visst, jag använde boken som kudde men......ja.
 
2. Min bok har följt med till Karlstad, Hamrånge, Norrköpning, hem och Norrköping igen. Jag öppnade den i bilen........och använde den som ett förträffligt värmeskydd mellan en överhettad datorn och mina ben.
 
3. Och jag ska inte glömma gången jag tog med boken till Emmabodafestivalen...då jag bläddrade igenom den första dagen och resten av veckan fick den agera som matta för grusiga skor inne i tältet.
 
Fuktskador, smuts, ihopklistrade sidor (ladies...), en lös pärm, kapitel 1 är ilsket utrivet och hittas oftast i registret. Ahhh, vilka sommarminnen. Min bok har fått stå ut med mycket, men det har ändå alltid varit där för mig när jag behöver slå upp olika vägmärken eller när jag behövt något att luta min mobil mot vid köksbordet.
 
Nej, nu är jag allvarlig. Om du pluggar till att ta ditt körkort är boken din bästis. Behandla den därefter.
Jag har varit så frustrerad att jag velat slita av mitt hår och äta upp det under mitt pluggande. Jag säger bara det, om du vill sänka ditt självförtroende till botten, sätt dig i en bil. Men nu har jag äntligen mitt körkort och det känns fantastiskt!
 
Okej....jag tittade till vänster medan jag skrev detta och insåg.......ja behandla din bok som din bästis. Använd hen som underlägg.
 
Vad är det med föräldrar och bilgodis? Den enda anledning dom vill att man ska ta körkort är för att dom ska kunna räcka fram bilarpåsen med ett självbelåtet flin utan att säga något.

Emmabodafestivalen? Sveriges längsta musikfestival? Va?

Den 2014-07-21, kl 10:00:16
Filed in Sissela | Kommentarer: 0
VA GÖR JAG MED MITT LIV? JAG SKA TA MED MITT LIV TILL EMMABODAFESTIVALEN! Och fett kommer det bli! Jag lämnar huset om en timme med Nathalie, Kasper och Sissa. Är jag färdigpackad? Inte på långa vägar...så jag borde gå nu. SES OM EN VECKA! <3
 
Förra året..........jag skojar bilden är photoshoppad jag var inte på Emmaboda förra året och om jag var det skulle jag varit jätteliten.

Siestafestivalen | PERSONLIGA UPPLEVELSER ÄR BÄST LIVE

Den 2014-07-19, kl 22:37:00
Filed in Sissela | Kommentarer: 1
 
Glömde bort att jag skrev detta, men om du vill veta detaljer om mitt liv på Siesta! vsg.
 
Personlig upplevelse - dag 1:
Jag har aldrig varit på Siestafestivalen (eller något annan musikfestival för den delen) så jag var redo för en upplevelse. Och redan på tågstationen började upplevelsen: det gick inga bussar till festivalen. Jag och Ulrika vägrade gå så vi sprang i cirklar och frågade om busshållsplatser i hela Hässleholm. Till slut hittade vi rätt buss och var påväg till rätt ställe. Efter mycket köande i fel köar pga oklara anvisningar hittade vi äntligen till campingen, slog upp tälten, joinade Magdalena och Helena och sprang till Timbuktu.
 
Ulrika, som varit på Siesta tidigare, förklarade för mig hur folktomt det var. Hon sa att tidigare brukade gatorna mellan festivalområdet och campingen vara fyllda med människor och försäljningsstånd. Detta året fanns en Matvagn som sålde munkar och falafels (falaRÄTTs därför de kom från himmelriket, men skulle varit kul med ett större utbud). Campingen var också ovanligt folkglest. Våra närmsta grannar bodde 20 meter bort från vårt tält och det fick jag lära mig var trist.
 
Men jag är inte positiv till att ha personer uppe i mitt ansikte 24/7 så jag var glad över bristen på folk och storleken på festivalen. Det var mysigt när man gjorde det mysigt och det var fest när man ville ha fest. Jag gillade det starkt! Efter sista spelningen cyklade/gick de andra hem till kompisar som bodde i Hässleholm medan jag stannade kvar på campingen och sov i tält. Varför? Därför jag ville sova i tält. Bry dig inte om mina livsbeslut. Jag ville verkligen tälta. Och det var ett jättebra beslut. Det var något fridfullt och lugnande med att ligga ensam i ett tält och lyssna på festande människor och stereos som spelade Far & Son tills solen gick upp + jag sov jättebra den natten.
 
 
Personlig upplevelse - dag 2:
Andra dagen började med jättefint väder och pannkakor. Jag gick in till city och tryckte näsan mot Expressohouses fönster tills de släppte in mig. Sedan mötte jag upp Magdalena, Helena och Simon. Vi åkte till det största Ica Maxi jag sett i mitt liv (det fanns affärer inne i affären!?). Vi tittade på Frozen och åt vårrullar.
 
När vi åkte tillbaka till Siesta började det regna. Och då menar jag inte "oj vi får nog fälla upp paraplyet"-regn. Nej. Det var regn utan dess like. Vattendroppar stor som kattungar trillade ner från skyn och ALLT blev blött. Det regnade så mycket att det kände som om de blöta kläderna skulle vända om och bli torra igen. Vansinne!
Men regnet drog såklart inte ner vårt humör. Jag, Magdalena och Helena dansade omkring i regnet, åt langos och hade jättekul! Efter sista spelningen bestämde jag mig för att jag inte ville frysa ihjäl i ett tält så vi simmade hem till Helena, tog 150 varma duschar och sov i torra underbara sängar. Det var det bästa.
 
 
Personlig upplevelse - dag 3:
Inte mycket. Vi vaknade, åkte tillbaka till området, inspekterade katastrofen, packade ihop våra tält, sa hejdå till Siesta och åkte hem till Blekinge. När jag kom hem till Karlshamn gjorde jag hemgjorda chips i ugn och sov i tusen år.
 
Siestafestivalen var rolig. Jag hade roligt. Andra människor var roliga. Jag ger denna festivalen 10/10 därför jag hade roligt. KUL

Drömmen är att en dag kunna se på livet som Finn gör

Den 2014-06-30, kl 15:04:06
Filed in Sissela, Tv-serier | Kommentarer: 0
 
 
 
 
 
 
 

En lång realitycheck

Den 2014-06-27, kl 11:47:37
Filed in Sissela | Kommentarer: 1
Jag har fått några kommenterar om att folk gillar min blogg därför jag är ärlig. Jag gömmer liksom inget i mitt skrivande, och det vill jag inte heller. Jag vill vara mig själv här. Jag vill inte måla upp en bild av mitt liv som inte matchar med hur det ser ut irl. Så nu ska jag vara right-down-and-dirty ärlig.
 
För ett tag sedan drabbades jag av det som vi alla blir drabbade av någon gång i livet, jAG GILLADE EN PERSON. Magpirrande, huvudsnurrande, blåtiredunkande gillning. Roligt va?
Jag blev aldrig riktigt kär i person så att säga att jag ville att den skulle sitta på mitt ansikte, men nära var det väl. Jag gillade personens sällskap och jag är en expert på att hitta en rolig händelse i en tillsynes vanlig situation, så jag twittrade om det ganska mycket. Det var ett roligt skämt som aldrig ville ta slut så jag kände aldrig för att göra denna GILLNINGEN till något allvarligt. Jag gillade ju personens sällskap, varför förstora det med äckliga känslor?
 
Problemet var väl att andra nappade på det. Mina vänner krävde att jag skulle berätta för dom vem min crush var. Till och med folk som jag inte brukar prata med alls kom fram till mig på utekvällar och hotade mig med girltalks.
Det. Var. Hemskt! Inte nog med att jag nu var tvungen att smyga på tå runt min crush i skolan (så ingen skulle lista ut vem hen var), men jag gillade ju inte ens personen på det sättet! Jag gillade hens vänskap och hens ansikte. Min önskan var inte att visa upp personen som mitt fördömda kärleksintresse.
 
 
 
Sen var jag inte kär längre. Hipp som happ var alla känslor borta och bara glädjen att ha personen som vän var kvar. Och det känns FANTASTISKT. Det är så himla lättande att jag svävar på moln. Jag är inte kär och jag är stolt. Mutant and proud!
Det är trist att min hashtag på twitter kommer gå till spillo, men we've had a hell of a riiiide. I said that it would take us to heaven. Well, I motherfucking lied. Now I'm crankin' up this shit to eleven 'Leven, 'leven, 'leven......
 
utfyllnadsbild som måste bort senare, men tills dess: LOOK AT ME
 
Under sommarlovet har jag lärt mig något viktigt (DET HAR GÅTT 5 MÅNADER FÖR MIG). Något som jag lär mig varje gång jag slutar ett skolår: jag brydde mig för mycket i skolan.
När jag slutade årskurs tre insåg jag att jag brydde mig för mycket om skolan och hade inga vänner. Jag lovade mig själv att bry mig mer om att skaffa vänner i mellanstadiet.
När jag slutade sexan insåg jag att jag brydde mig för mycket om mina mobbare och jag lovade mig själv att skita i alla mobbare i högstadiet.
När jag slutade nian insåg jag att jag brydde mig för mycket om allt. Jag brydde mig bara för mycket och jag var tvungen att sluta med det till gymnasiet.
Nu inser jag att jag brydde mig om andras åsikter för mycket. Jag har målat upp mig själv som en självständig, egentänkande ung kvinna som inte bryr sig om vad andra säger, men som fan att jag bryr mig. Det är inte sant hur mycket jag bryr mig om andras åsikter. Hur dom reagerar när jag säger saker. Vad dom tänker när jag uppträder på ett visst sätt. Det är inget fel att vara intresserad av att se folks reaktioner, men det är hemskt när man blir beroende av det.
 
Och det är svårt att inte bry sig, men nu sätter jag ner en fot. Min fot. Kan jag sätta den här så länge? Tack.
Jag är ärlig och ärlig skall jag förbli. Mina favoritböcker är Harry Potter. Jag älskar att pyssla, men jag hatar att pyssla med andra. Mina favoritfilmer är Star Wars. En gång snodde jag en fruktskål från matsalen (skålen lämnade jag kvar i mitt skåp när vi slutade). Jag tar aldrig med mig egen mat på grillkvällar och jag hatar mig själv för det. Jag tittar på Glee...och jag ÄLSKAR det. En av mina favorithobbys är att läsa om andra världskriget. Om du lämnat kvar något hos mig kommer du nog aldrig få se sakerna igen därför jag är en kleptoman (se fruktskål). När jag gillar en person är min dödarteknik att jag väntar tills känslorna för personen går över. När jag skämtar om självhat är jag oftast allvarlig, men när jag ser andra skratta eller le åt skämten är livet värt det. När jag gick i sexan skickade jag in en berättelse som hette "Anna och barnspökena" till KP, men de hörde aldrig av sig och sedan dess har jag inte skrivit en enda berättelse till. One Direction är mitt favoritband.
 
Ärlighet? Att inte bry sig om andras åsikter? Jag är expert på det från och med nu.
Så detta var min realitycheck. En lååång realitycheck, men nödvändig för mig. Jag är mycket, men jag är liten. Jag är dålig på känslor (även om jag är expert på att gråta till fiktiva karaktärers problem). Och jag är mig själv. Kul va?
 
peace out /sissela
 
PS NORMALA INLÄGG KOMMER SENARE JAG BEHÖVDE BARA FÅ NER DETTA. PUSSHEJ. DS

5 steg av sorg/studenten.

Den 2014-06-11, kl 15:41:00
Filed in Historisk händelse, Sissela | Kommentarer: 0
  
 
Jag har skrapat upp båda armbågarna så mycket att jag måste göra robotdansen varje gång jag försöker sätta på mig en tröja. Jag har ett blåmärke på smalbenet lika stort som min besvikelse över mina slutbetyg. Sammanlagt 15 myggbett. 1047 finnar och porer i ansiktet.....jag har gett upp att försöka fixa det. Skoskav? Ja? Och med allt detta ska jag ta studenten imorgon.
 
JAG SKA TA STUDENTEN IMORGON! Jag kommer ha så ont i kroppen. Jag kommer få sätta mig ner och vila med huvudet mellan benen varannan timme. Men jag kommer ta studenten. Detta händer inte. Jag kommer vakna imorgon och inse att jag egentligen går i tvåan. I grundskolan.
 
 
Jag är i någon sorts chock då jag inte kan förklara mina känslor därför jag har inte accepterat vad det är som händer än. Vad är de 5 steg av sorg? Förnekelse, ilska, köpslående, depression och accepterande.
 
Just nu förnekar jag allt. Jag kommer gå till skolan vid åtta imorgon och kräva en latinlektion med min lilla HU-klass. Om jag inte får ett Vad Huset Kan Erbjuda till lunch, kommer jag explodera.
 
Imorgon på champangefrukosten kommer jag vara så arg. Jag kommer vilja ta hämnd på lärarna som hjälpt och stöttat mig under dessa åren. Jag kommer sitta och göra upp onda planer för att förstöra min egen student för allt och alla (makes no sense).
 
På bussen påväg till skolan kommer jag be till Gud att spola tillbaka tiden. Eller kommer jag ringa Björklund och bönfalla honom att vi ska ta studenten nästa vecka istället.
 
På mentorstiden och studentlunchen kommer depressionen. Frustration, hopplöshet, bitterhet, självömkan och tårarna. Ack tårarna! Jag kan se det framför mig. Jag kommer gråta och gråta och gråta, tills vaktmästaren får dra fram en golvmopp vid min stol.
 
Sedan står jag där i teknikkorridoren. Hand i hand med mina humanistiska kompisar. Vi kommer alla le mot varandra och säga dumma saker som "Hallå! Kommer vi betygsatta på detta??!" eller "Kringeldans? Vad menar du? Kommer du kasta bullar på oss eller?". Och bara när det händer kommer jag acceptera detta. Bitterheten och orättvisan kommer smälta av mig. Jag kommer förstå att allt har ett slut och detta var tvunget att hända. Jag kommer glädjas att få gå vidare med mitt liv och att jag kan titta tillbaka på dessa tre åren och tänka: "Gymnasiet sög verkligen, men mina vänner ägde som fan".
 
 

Let's get cheesy tillsammans, alla Väggatreor.

Den 2014-06-07, kl 13:43:07
Filed in Facinerande, Kärlek, Sissela | Kommentarer: 0
Om du inte gillar texter som är ostiga och sockersöta borde du vända dig om nu. Men jag tänkte faktiskt vara allvarlig för första gången här.
Jag tar studenten exakt om 5 dagar. Jag har inga läxor kvar att göra. Jag har lämnat in min skoldator. Sista klassfesten hölls hos mig igår. Nu förbereder jag skattjaktskostymer, champangefrukostar och sommaraktiviteter. De närmsta 5 dagarna kommer vara en stor fest, men vad händer efter det? Jag har ingen aning?
Visst, jag ska ha sommarlov och jag börjar på universitet till höst, men det kommer inte vara samma sak som det varit de senaste tre åren. Och många (äldre) tänker säkert nu: "Tre år är en sån liten tid av ditt liv. Du har hela ditt liv framför dig, Sissela!". Nej. Fuck you. Ber om ursäkt för mitt språk, men nej. För mig har inte dessa åren gått fort. De har varit de längsta i mitt liv. I 883 dagar har jag gått till ett ställe där mina vänner samlas, min framtid formats och jag fått flera uppenbarelse om min egen existens än vad jag någonsin kommer få i framtiden. Varje dag har jag fått möjligheten att forma min egen person till något bättre och jag har verkligen försökt göra det!
 
Jag är inte samma person nu som jag var 2011. Och det är inget jag kan ta åt mig äran för. Därför om du umgås och pratar med vissa människor över en längre tid, blir du dem till slut. Du härmar det de säger och gör. Du förstår deras tankesätt och vill ta del av det. Och visst, det låter psykopatiskt, men det är inget dåligt. Du formar din personlighet genom att ta de bra sakerna du ser i andra, för att bli en bättre person själv.
När jag säger ett roligt skämt hör jag Nadines, Ellas och Mirres röster. När jag tänker efter och är smart hör jag Sofias, Vickans och Jennys röster. När jag är kärleksfull och vill ha kramar tänker jag med Magdalenas och Ulrikas röster. När jag pratar om att uppleva nya saker hör jag Rosas röst. När jag säger att jag älskar någon hör jag min vackra Nathalies röst.
Och under de senaste veckorna har jag lärt känna ett par fantastiska personer som jag önskar jag lärde känna tidigare. Julia, Philip, David och Sass (kände dig innan men girl u fine). Ni sprider vårkänslor i mitt bröst och hjälper mig omfamna sommaren på riktigt.
Jag nämnde såklart inte alla jag vill nämna, men alla som var hos mig igår och alla som inte kunde komma till mig igår; ni finns på ett speciellt litet ställe i mitt huvud och skriker olika saker till mig.
 
Jag ångrar inget jag gjort under gymnasiet (förutom E i tyska YIKES) och jag hoppas att mina fellow studenter känner samma sak.
Jag vet faktiskt inte hur jag ska avsluta detta. Jag fattar inte hur jag kan ha börjat gymnasiet med att spendera varje rast i biblioteket och ätit lunch med min storasyster, till att känna mig som den mest älskade personen i världen. Tack allihopa. Jag gillar att slänga runt ordet "älskar" lite överallt, men förstå verkligen att jag älskar er. Och jag vill att ni hittar all lycka och framgång i er framtid. Hitta personer som gör er lyckligast. Behåll dessa personer som du känner nu om de gör er lyckligast. Var lyckliga. Lycka till. LYCKA.
 
...sissela out
 
 

Utvärdering av studentbalen

Den 2014-05-31, kl 23:13:00
Filed in Sissela | Kommentarer: 1
Balen igår. Härligt! Vad ska jag säga? Ok, men jag gör nog en lista istället.
 
Egensydd klänning; 1
Timmar nedlagda på den: +48
Lockar i håret: 100
Lager smink på ansiktet: till oigenkännlighet
Minuter försenade: 15 min
 
Champagneflaskor: 150
Filtar: 150
Gräsfläckar: 150
Fancy kostymer: Alla
Fina klänningar: Alla 
Fula klänningar: Ingen
Foton tagna: bara föräldrarna vet
 
 
Välkomstdrinkar: 3
Bordskamrater: 6
Förrätt: förlite
Varmrätt: varmlite
Dessert: desslite
Väntetid mellan måltider: förmycket
 
Toalettbesök på toa: 3
Toalettbesök i trädgården: NEJ JAG VAR PÅ BAL
Öl spillda över vänner: 2
Din Mamma-skämt: för dåliga
Tårar fällda: 7
Människor som trodde jag spelade full: 2
Barfota: 2/3 av kvällen
Sönderslagna vinglas: 2
Väl gömda sönderslagna vinglas: 1
Badat i kissfontän: PÅMINN MIG INTE
Pyttipanna: ja
Hicka: ja
 
 
Slutbetyg: 10/10 skulle inte byta denna kväll mot allt i världen. Älskar alla studenter. Kvällen tog slut för fort. Jag ville att den skulle hålla på i evigheternas evigheter. Snart tar vi studenten. Vill gråta nu <3
 
 
 
Bästa baldejt Simon <3

Ett samtal med mitt 13-åriga jag

Den 2014-05-20, kl 15:23:00
Filed in Sissela | Kommentarer: 1
"...sååå kommer du ihåg High School Musical?"
Du stirrar på mig med stora ögon. Svett börjar bildas på din överläpp, dina händer skakar och din röst darrar.
"Jo, alltså jag är väl ett High School Musical fan nu."
"Åhh, ja jag var verkligen besatt! Eller hur?"
Du tittar runt som om du letar efter en rymningsväg. Som om du försöker fly från det oundvikliga som kommer hända. Jag tycker att du beter dig lite skumt, men jag låtsas som inget. Mitt 13-åriga jag var väldigt nervös hela tiden.
"Jaaaa, men jag tror jag är lite extrem..."
"Oja, det kommer jag ihåg! Du har väl sett filmerna 100 ggr nu och kan alla sånger utantill va?"
"Nej, jag tror inte du fattar."
Du drar ut ett blommigt scrapbook ur din väska och öppnar det med skakiga händer. Ur albumet trillar artiklar, bilder, samlarkort, översatta låttexter, fanfictions och urklipp. Zac Efrons, Vanessa Hudgens och Ashley Tisdales stela hollywoodleenden stirrar på mig från alla håll. Jag vill springa därifrån, men mina ben har vuxit fast i marken. Minnena kommer tillbaka nu. Alla sena scrapbookingkvällar. Allt smygande då jag rev ut sidor från Julia, Frida och random skvallertidningar från biblioteket.
Och du fortsätter dra fram pappersbit efter pappersbit ur ditt blommiga album. Du håller på i evigheter. Till slut slutar du och tittar mig djupt i ögonen. Din blick är mörk och du väser knappt hörbart:
"Kommer jag ihåg High School Musical? Jag ÄR High School Musical, bitch."
 
(För några dagar sedan städade jag mitt rum och hittade några kvarlevor från min galna High School Musical besatthet. Jag försökte föreställa mig ett samtal med mig själv. Det spårade och blev bloggmaterial. Det tar fan emot att visa detta, men här har ni ett smakprov ur min samling.............................................................................................................................)
 
 
 
 
....HE GLOW

Min snapchatshistoria är ett jävla äventyr

Den 2014-05-17, kl 12:35:49
Filed in Sissela | Kommentarer: 0
RONNEBY KARL-OSKARELEVER! UNITE!
 
 
Snapchatta en bild av ditt ansikte till mig så gissar jag vem du är.
Varför ska du snappa mig? Därför jag är lika rolig i bilder som jag är i text.
Mitt namn: pinenuts

Tidigare inlägg
© Headerbilder från Wallpapers Wide